Doris

I Källtorpssjön, på motsatta sidan från mitt emellan Hellasgården och Källtorps gård, finns en grund vik nedanför den branta klippan upp mot Orrmossen. Ett gammalt rykte förtäljer att en av de präster som bodde på Källtorps gård, dolde sitt lönnbränneri där. Denna vik har i folkmun sedan länge kallats Dorisviken. Här följer historien bakom namnet:

Sommaren 1910, närmare bestämt söndagen den 17e juli, hade tre arbetare från trakten rott ut på Källtorpssjön för att meta. Hur det nu föll sig, fick de slut på agn och rodde in till land för att gräva lite mask. Vid stranden hittar de en hög av jord, mossa och gärdsgårdsstörar som verkar vara ett lovande maskställe och de börjar gräva i den. Till sin fasa finner de inte bara mask, utan också en död kropp. Snabbt tar de sig tilbaka hem och beger sig, så fort de bara kan, till länsman Johan Johansson för att meddela sitt hemska fynd.

Av någon outgrundlig anledning, gav denna hemska historia senare Dorisviken dess namnn. Men Doris hittades inte vid den avlägsna Dorisviken utan vid den lilla viken brevid holmarna, rakt över sjön från Hellasgården. Mellan Stengärdet och sjön. Hit gick det ju också att komma via väg. Platsen kan ändå tyckas lite avlägsen, speciellt vid dessa tidiga år, då inga publika transportmöjligheter stod till buds. Detta var långt före Ältavägens tid (den kom till 1934) och vägen var den smala väg som löpte längs med stenmuren vid Stengärdet.

Detta blev starten på en lång tids skriverier i press över hela landet. I tidningen Kalmar, kunde man onsdag den 20:e juli läsa:

Ett mord i Nacka
Kvinna funnen strypt och nedgräfd i jorden.

Ett hemskt fynd gjordes i måndags i Nacka; I skogen i närheten af Källtorpssjön anträffades på morgonen liket af en kvinna, som efter alla tecken att döma, blifvit mördad där för 1,5 månad sedan.

Fyndet gjordes af ett par arbetare, som på morgonen voro ute på sjön för att meta och som stego i land för att leta mask till agn. De funno liket under en hög af jord, mossa, gärdesgårdsstörar och grenar, hvilket genast gjorde det klart för dem att ett brott förelåg. De begåfvo sig därför så fort de kunde till staden, där de anmälde förhållandet hos detektiva polisen. Genom landspolisens försorg fördes liket till bårhuset vid Nacka kyrka.

Vid den första besiktningen af den döda, fann man att hon hade en snara om halsen, hvarför det är tydligt att mördaren strypt sitt offer. Något sår efter en knif eller revolverkula, kunde man ej upptäcka. Det befanns vara fullkomligt omöjligt, att af den dödas utseende sluta sig till hvem hon kunde vara eller hennes ålder. Kroppen var nämligen stadd i ett så långt framskridet upplösningstillstånd, att af hufvudet nästan endast kraniet återstod. Så mycket kunde man dock se, att det var en fullvuxen kvinna. Af kroppens tillstånd att döma, har den, som sagdt, legat i kogen närmare två månader.

Hennes kläder voro nedsölade af regn och smuts, men af deras form och snitt synes det framgå, att den mördade säkerligen tillhört arbetareklassen. I kläderna fann man intet, som angaf hvem den döda var eller som direkt kunde tjäna till hennes identifiering.

Till en början verkar utredningen vara ganska förvirrad och man kan undra lite över utredningsmetoderna; Bland annat utgår polisen från vad man kunnat läsa i tidningen.

Likfyndet i Nacka
Spaningarna för att få någon klarhet rörande det mystiska likfyndet i Nacka ha nu ledt till att polisen fått ett spår, som man hoppas skall leda till den mördades identifiering. Att litet stycke från liket har man anträffat en mörkblå kjol, och på ett annat ställe en kappa, hvilken antagligen tillhört den döda.

En af de poliser, som deltaga i spaningarne, erinrade sig, att han någon gång i maj i tidningarna sett införd en notis om en försvunnen Stockholmska, på hvilken signalementet något så när passade. Han har i ordonnanspolisens liggare närmare undersökt förhållandet och därvid trott sig kunna konstatera, att klädedräkten var densamma. Den mördade skulle, om detta är riktigt, vara en omkring 25-årig hustru till en järnarbetare i Stockholm.

Den 22 juli meddelar dock tidningen Dalpilen:

Den mördade i Nackaskogen identifierad
Polisen har nu lyckats konstatera, hvem den mördade flickan i Nackaskogen var. Två sömmerskor ha nämligen identifierat henne som en 19-årig Doris Löfdhal från Lund. Hon hade i höstas varit anställd i en syattelier i Stockholm men flyttade de vid jultiden för att, enligt uppgift, resa hem till Lund. Emellertid stannade hon kvar i Stockholm och har varit synlig där senast 3 mars i år.

Polisen vill ej lämna några vidare upplysningar, men en person sitter häktad, som man tror på grund af synnerligen graverande omständigheter.

Tidn. Kalmar skriver 25 juli:

Nackamordet,
Nya uppgifter om den mördade komma ständigt i dagen.

Hittills hafva omkring 20 personer hörts rörande mordet i Nackaskogen Flera av dessa ha haft mycket viktiga upplysningar att lämna polisen.

Emellertid har det nu konstaterats att mordet blifvit begånget efter den 2 juni. Ett par unga män hafva nämligen inberättat, att de samma dag på aftonen sett Doris Löfdahl i Berzelii park.

Den omtalade unge arbetaren, som Doris lär ha betraktat som sin verklige vän och hvilken hade en del af hennes tilihörigheter i sin vård, har berättat, att den mördade sedan början af april ofta varit förföljd af en man. Arbetaren hade frågat henne om orsaken härtill, och hon hade då bekymrad omtalat, att det var »en tokig karl. som var kär i henne och som hon inte kunde bli fri från». Med ett skratt hade hon tillagt, att han »nog i alla fall inte var så farlig».

Arbetaren hade sett förföljelsen vid ett par tillfällen på Kungsholmen.

En annan person, som stått Doris nära, säger sig dock aldrig ha hört henne tala om någon sådan förföljare.

Äfven lär Doris Löfdahl ha fruktat en viss kvinna, som hotat att mörda henne. Kvinnans hat lär ha varit orsakadt af svartsjuka, hvilken vid flera tillfällen tagit sig våldsamma uttryck.

Den ofvannämnde unge arbetaren, som i hög grad synes ha haft den mördade flickans förtroende, kvarhålles fortfarande af polisen. Han har intagit en ställning, som snarare varit soutenörens än den verklige vännens. Två andra personer, en snickare och en tryckeriarbetare, ha likaledes varit anhållna, men ha lösgifvits. Alla tre ha varit Doris Löfdahls älskare.

Den första häktningen,
En följd af konfrontationen?

Sent i lördags på middagen har N. D. A. haft ett samtal med kommissarien Arnheim. Denne meddelade därvid att under dagens lopp nya förhör hållits med delvis äfven nyinkallade personer.

I lördags middag har vidare den anhållne arbetaren »vännen» konfronterats med den mördades lik, med hvilket resultat ville kommissarien dock icke yttra sig om.

– Emellertid ser det ut, som om vi under dagens lopp finge lof att föranstalta om en häktning, yttrade kommissarien.

En sådan konfrontation äger ju icke rum, utan att alldeles särskilda misstankar framkommit mot vederbörande i fråga. Då strax därefter äfven en häktning äger rum, finnes ju mycket, som tyder på att polisen verkligen kommit på rätt spår, hvilket kommissarien Arnheim redan för ett par dagar sedan antydde.

På omstående sida har tidningen samma dag ytterligare en artikel om mordet:

Mordet i Nackaskogen,

Polisen fortsätter med all ifver efterforskningarna rörande dramat i Nackaskogen.

Doris Löfdahl sökte straxt efter jul anställning genom Stockholms stads arbetsförmedlingsanstalt, och sändes genom denna till en familj, som önskade en tjänarinna. De uppgifter hon där lämnade om föregående plats hos en fru E. vid Västerlånggatan föreföllo emellertid rätt suspekta, hvarför fru E. tillfrågades i saken. Då hon ej ansåg sig kunna rekommendera sin f.d. tjänarinna och dennas sanningskärlek visade sig tvifvelaktig, blef det ingenting af med den nya platsen. Sedermera synes hon saknat fast anställning och haft en mångfald tillfälliga förbindelser. Hennes bästa väninna var en flicka Klara Andersson, som för närvarande sitter häktad för en mängd stölder, särskildt af guldringar. Hon gick under namnet Clary.

En tillfällig bostad har Doris Löfdahl, som för öfrigt på senare tiden kallade sig Winther Löfdahl, haft hos en familj vid Roslagagatan, men hon afflyttade snart därifrån och började sitt äfventyrliga lif. Vid ett tillfälle hade hon kommit till ett hotell i Klara i sällskap med en obekant kvinna. Båda kvinnornas klädsel var mycket ovårdad och de syntes ha upplefvat något äfventyr. Doris Löfdahl var mycket nedbruten och läkare måste tillkallas. Hennes väninna tillkom sedermera och vårdade henne.

Med en ung arbetare synes den mördade haft en förtroligare förbindelse och i hans vård hade hon anförtrott sina papper och en stor röd hatt. Denne förklarar att han sett henne senast den 4 maj. Han har varit nedkallad i detektiva polisen för att lämna upplysningar.

Det uppgifves, att Doris på senaste tiden varit inackorderad på ett pensionat å Mäster Samuelsgatan och åtnjutit underhåll af en person med löjtnants titel och högadligt namn.

Den tredje person, som togs i förvar, kvarhålles ännu af polisen och den ene efter den andre underkastas förhör. Utredningen torde ännu stå på spaningarnas ståndpunkt och någon verkligt pålitlig ledtråd är näppeligen ännu funnen, men man hoppas snart vara inne på rätt bog.

Vid polisförhör i Lund med Doris Löfdahls föräldrar uppgåfvo dessa, att flickan icke velat föra ett ordentligt lefnadssätt, hvarför de gifvit henne en biljett till Amerika, samt en mindre penningsumma. Flickan hade emellertid rest till Stockholm i stället att begifva sig till Amerika.

Som för att krydda historien lite meddelar Dalpilen den 9 augusti:

För stöld i juvelerarebutiker, dömdes i fredags häktade Klara Emilia Andersson, Doris Löfdahls väninna, till 4 mån. straffarbete.

Och lite längre ned i spalten meddelar man:

Nackamordet,
Ännu har det ej lyckats polisen att få reda på Doris Löfdahls mördare. Polisen har emellertid fått en massa upplysningar och flera af dessa äro värdefulla. Man håller nu på att reda ut alla dessa uppgifter och man har kunnat följa den mördades lif ett godt stycke framåt, men ju närmare man kommer själfva morddagen, desto trassligare blir härfvan.

Tidn. Dalpilen 12 augusti 1910:

Nacka-mordet
Detektiva polisen meddelar, att den funnit en ny ledtråd rörande Nacka-mordet, som möjligen kan leda till mördarens gripande.

I tidningen Kalmar är följande betraktelse införd den 13e augusti 1910:

Bref till damerna,
För »Kalmar».
Stockholm i augusti 1910.

Inte en dag under dessa två senaste veckor har man kunnat öppna en tidning utan att träffa på namnet Doris. Och dock var Doris blott en stackars nattfjäril, en liten syflicka så obetydlig, så beröfvad allt manniskovärde att ingen saknade henne eller ens märkte, att hon blef borta.

Hur utan all måtta sorgligt är inte detta! Hon var ju i alla fall en ung, söt flicka – bara nitton år. Men så liten var denna människa – säger en tidning – att hon betydde mindre än intet i det samhälle, där hon lefde

Hon var olycklig nog att höra till de allt för väl kända, som ingen känner.

Så fann man en dag liket af en mördad kvinna i Nackaskogen.

– Bara vi få veta hvem hon är, så ska vi nog snart ta rätt på mördaren menade polisen.

Men se – då råkade hon vara Doris, och när man började röra i den smutsiga pöl, som varit hennes lif, så fiskade man upp män ur alla samhällsklasser, från den enkla arbetaren ända upp till unga män af finaste härkomst. I detta fall tillämpas allmänt den vackra läran att dela broderligt. – Väl att jämlikhetsprincipen på något område är så enhetligt genomförd.

Men hvem är det nu, som bär detta obetydliga lilla lif på sitt samvete – Femhundra kronor åt den som leder polisen på spår efter ogifta Vilhelmina Dora Lina Winter-Löfdahls mördare.

Femhundra kronor... Så fick hon då omsider en smula värde, den stackars lilla nattfjärilen, hon, som i lifvet var värd mindre än intet.

När man tänker på hennes öde, så krymper hjärtat samman, ty det sorgligaste är, att i hennes öde var inte döden det värsta utan lifvet.

Kanske hörde hon till dem, som äro födda att gå under, obotligt lättsinniga stackare, hvilka i likhet med den bekanta fru von Schönebeck Weber* inte kunna motstå synden. Men så finns det också allt för många och allt för villiga hjälpare och stjälpare, hvilka med största sinneslugn trampa den fallna ned i dyn, utan att offra en tanke på, att de samtidigt smutsa sig själva.

Det stora flertalet människor, män som kvinnor, tänker häller inte därpå, utan hylla satsen »den starke har rätt». Ty i detta fall som i så många andra, är mannen den starkaste: naturen har varit honom mycket nådig och låter honom inte löpa någon synbar risk. Han kan alltså trampa i dyn af hjärtats lust; den smuts som kan döljas öfverse människorna gärna med.

Men kvinnan, som skall föda barnen – må hon akta sig! Hon har ingen rätt att fritt följa sin naturs lockelser, ty hennes felsteg kan bli uppenbart, hon kan dra skam öfver sin omgifning, bli en börda för mannen. Henns förutsättningar att bibehålla skenet äro minimala, därför finnes för henne ingen ursäkt. Barnet har dragit gränsen och klufvit moralen i två vidt skillda delar.

Mycket har skrifvits och ressonerats i denna fråga, och allehanda förslag att råda bot på eländet ha framlagts. Men hvad tjänar detta till, så länge den gängse uppfattningen är att männen måste rasa ut och så länge deras medsynderskor bli skydda och utstötta likt spetälska?

Hvad nytta gör väl räddningshemmen, hvilken framtid ha väl de olyckliga skyddslingarna att vänta, outplånligt brännmärkta som de äro med namnet prostituerad? Det är kanske en eller två på tusen, som bli verkligt upprättade, sade mig en kvinna, hvilken i många herrans år ägnat sina krafter åt detta räddningsarbete.

En eller två på tusen – kan man tänka sig något mera hopplöst? Man må nämligen också bemärka, att skyddslingarna väljas bland de yngsta, de som nyss uppnått ungdomsåren och ännu ej tros ha blifvit förhärdade. Där finns bland dem sådana, som inte hunnit trampa ur barnskorna men ändå kommit ett godt stycke på förtappelsens väg.

Jag såg en gång, i ett mödrahem, en knappt fjortonårig mor, och jag minns från en barnasyl en liten gosse, son till en trettonårig flicka och »en fin äldre herre». Jag kommer också ihåg en massa historier, som berättats mig af människor, hvilka verka i skydds och räddningsarbetets tjänst, och alla dessa sorgliga minnen komma mig att undra, hvad man väl skall kunna göra för att hjälpa Doris' likar.

Finns det ens någon hjälp för dem? – Knappast; den dubbla moralen har för många anhängare. Men man kan söka stödja, skydda och förebygga, man kan bibringa det uppväxande släktet en gemensam moral. Makten härtill ligger i händerna på de goda kloka kvinnorna och de rättänkande männen.

Dorisvikens läge i Källtorpssjön

Hvad skyddsarbetet beträffar, så finnes det väl knappast någon gren däraf, som kan vara till större nytta än de s.k. mödrahemmen. Ingen är mera skyddslöst prisgifven åt nöd och frestelser än den fattiga, ensamma, unga modern, både under den tid hon väntar sitt barn och sedan det väl är födt. Hennes krafter äro nedsatta, arbetsförtjänsten minskad eller kanske rent af förlorad, hon har ingen tillflykt, där hon i lugn kan bida sin svåra stund, intet hem att bjuda sitt väntade lilla barn.

Oftast går hon rätt i lastens armar för att rädda lifvet, ibland blir hon också barnanörderska.

Men mödrahemmet ger skydd under denna bittra pröfvotid och leder därigenom mången på rätt spår igen.

Af allt hjärta skulle man därför önska, att räddningshemmen utbyttes mot mödrahem, ty som bekant är det åtskilligt lättare att stämma i bäcken än i ån. Hvad tjänar det till att kasta bort så mycken tid och så stora pengar på dubbelmoralens ohjälpligt förlorade offer?

För dem finnes ändå intet hopp, ty aldrig få de sin heder åter. Mindre än intet betyda de i det samhälle, där de lefva. All hjälp kommer här för sent, brännmärkta som de äro med outplånligt skamtecken, stackars vingbrutna nattfjärilar!

Madame Chic

Lite hoppfullt meddelar tidningen Kalmar den 9e september 1910:

Nackamordet
Ny ledtråd funnen
Nackamordet är alltjämt insvept i samma dunkel, och ännu befinner sig gärningsmannen på fri fot.

Som bekant har en belöning af 500 kr utfästs för gärningsmannens gripande, i följd varaf polisen fått emottaga en mängd mer eller mindre vederhäftiga anmälningar.

Emellertid sysnes man nu funnit en ny ledtråd. Härom iakttager polisens naturligtvis den största hemlighetsfullhet, men så mycket kan man dock säga, att det nya uppslaget föranledt uppskjuta framläggandet af polisrapporten, hvilken det varit meningen att utgifva till k. bfhde redan under loppet af förliden vecka.

Polisen har också satt igång nya ingående undersökningar, och torde i sinom tid visa sig att man nu äntligen kommit på rätt spår.

Senare under året tycks man dock ha fått en misstänkt för mordet och den 18e januari 1911 skriver tidningen Kalmar:

»Pjäxan» förhörs om Nackamordet
I lördags anställdes å länsfängelset i Kristianstad förhör med bleckslagaren Persson, »Pjäxan» kallad. Hörd angående Nackamordet förnekade Persson att han sommaren 1910 varit längre norrut än i Växjö. Däremot strider emellertid en uppgift P. lämnat till en kamrat i Lund, att han varit i Stockholm under fjolårets sommar och där »haft mycket lifvadt». P. uppgaf vid förhöret att han kände några personer i Lund men vägrade att närmare angifva hvilka. P. är född i Lund af handtverksfolk. Den möjligheten är sålunda ingalunda utesluten, att han varit personligen bekant med den mördade Doris Löfdahl. Polisen i Lund är sysselsatt med utredning rörande denna sak. Under förhören med P. har man noggrannt undvikit att för honom öppet förklara, att han är misstänkt för morden i Stockholm och Helsingborg. P. har nu ändrat sina uppgifter därhän, att han icke varit i Vegeholmstrakten vid tiden för mordet där. Det är emellertid fastslaget, att han vid samma tidpunkt anhölls i Vegeholmstrakten for lösdrifveri.

Stockholmspolisens undersökningar om »Pjäxans» illgärningar
Frän Stockholm telegraferas: Inom Stockholms detektivkår har man endast stärkts i misstanken, att den beryktade »Pjäxan» verkligen är föröfvaren till åtminstone de flesta af de hittills outredda morden, med hvilka han satts i förbindelse. En hel del undersökningar ha bedrifvits i Stockholm och resultatet delgifvits vederbörande myndighet.

»Pjäxan» är ju ännu icke förhörd i Stockholm, men kommer att ditföras i och för undersökningar om hans förmodade samband med mordet på Doris Löfdahl.

Och den 20e januari 1911, har tidningen Dalpilen nedanstående artikel införd. Det syns att tidningarna redan då läste varandras material:

Den misstänkta kvinnomördaren
Under lördagen anställdes på länsfängelset i Kristianstad förör med den för åtskilliga mord misstänkte bleckslagaren Person, »Pjäxan» kallad. Rörande Nackamordet förnekade Person, att han sommare 1910 varit längre norrut än Växjö. Däremot strider emmelertid en uppgift, son Person lämnade till en kamrat i Lund, att han varit i Stockholm under fjolårets sommar och där haft mycket »lifvadt». Person uppgaf vid förhöret, att han kände några personer i Lund, men vägrar närmare ange vilka.

Polisen i Lund är sysselsatt med utredning rörande Perssons eventuella bekantskap med Doris Löfdahl. Det är att märka, att Löfdahl är född i Lund.

Under förhöret med Person har man noggrannt undvikit att för honom öppet förklara, att han är misstänkt för morden i Stockholm och Helsingborg.

I aug. 1906 mördades vid Vangsta på Hernön en änka Lovisa Lundmark under omständigheter, som tydde på lustmord. Spaningarna efter mördaren ledde ej till något resultat.

Stadsfiskalen i Hernösand har nu satt sig i förbindelse med vederbörande myndigheter i Kristianstad med begäran om förhörs anställande med »Pjäxan» för att få utredt, om han har äfven med detta mord att göra. »Pjäxan», eller bleckslagaren Persson, såsom hans rätta namn lyder, uppehöll sig i Hernösand vid nämnda tid och gjorde flera gånger besök på Hernön.

Tidningarna fortsätter att bevaka vad som händer i ärendet. Nedan följer några utdrag ur tidningarna Dalpilen och Kalmar.
Tidn. Dalpilen 24 januari 1911:

»Pjäxan» misstänkt för ännu ett mord
Den 6 juni 1910 försvann från sitt hem en sinnesslö yngling, Sigurd Gustafsson, fosterson till änkefru Maria Sandgren i Upsala. Något resultat av polisens spaningar vanns icke. Strax efter upptäckten av mordet på Doris Löfdahl, hittades emellertid Gustafssons döda kropp alldeles naken af en arbetare i skogen mellan Alsike och Ekeby. Nu går misstankarna till den i Kristianstad häktade bleckslagaren O.T. Persson (»Pjäxan»). Denne har for ett par år sedan arbetat hos en plåtslsgare i Upsala, men Uppsapolisen har ej kunnat konstatera, att Persson vid tiden for mordet å ynglingen Gutafsson befunnit sig å denna trakt eller att han känt Gustafsson.

Tidn. Dalpilen 27 januari 1911:

»Pjäxan» är ej oansvarig
Äfven Hamburgpolisen vill göra honom till syndabock.

Fängelseläkaren Holmgren, som enligt Gärds och Allbo häradarätts beslut haft att öfva tillsyn öfver sedlighetsförbrytaren Olof Theodor Persson, Pjäxan kallad, har beträffande dennes sinnestillstånd för Stockholms-Tidningens korrespondent förklarat, att Persson icke företett något som helst symptom, tydande på att han på grund af abnormitet skulle vara oansvarig för sina handlingar. Att han i sexuellt afseende visat tig i hög grad degenererad ville d:r Holmgren icke bestrida, men att denna sexuella abnormitet skalle ha sin grund i psykisk missbildning förnekade han bestämdt.

Med denna fängelseläkarens förklaring torde möjligheten att få Persson för lifstiden inspärrad såsom farlig för allmänna säkerheten bortfalla.

Tidn. Dalpilen 27 januari 1911:

Hamburgs detektivpolis har nu hos polisen i Kristianstad anhållit om upplysningar angående »Pjäxan». I Hamburg har nämligen för några år sedan begåtts ett lustmord, hvars detaljer i något fall lära erinra om detaljerna vid de fyra kvinnomord, Persson af Svenska polisen misstänkes för. Trots ifriga efterspaningar har man ej kunnat komma mördaren på spåren och man har så i dagarna fått sina misstankar riktade på »Pjäxan»

Hamburgpolisen begär nu, att man skall undersöka, var »Pjäxan befann sig när mordet begicks. Något skäl att misstänka den svenske förbrytaren torde dock ej här föreligga.

Tidn. Dalpilen 27 januari 1911:

»Pjäxan» är normal
Angående den for sedlighetebrott häktade bleckslagaren O.T. Perssons sinnestillstånd har fängelseläkaren i Kristianstad afgivit utlåtande af innehåll, att Persson »ej saknar förmåga att sina handlingar bestämma och deras följder bedöma».

Tidn. Kalmar 13 mars 1911:

Doris Löfdahls mördare?
Det vill synas, som om man skulle kunna få bevis på att den för mordet på Doris Löfdahl misstänkte sedlighetsförbrytaren O. Th. Persson, alias Pjäxan, vistats i hufvudstaden under försommaren förra året. Man har, som bekant, ej kunnat med visshet fastställa den tid, Doris Löfdahl mördades. Man tror sig dock veta, att bon ännu var bland de lefvande omkring den 20 juni. Till polisen har en kvinna för några dagar sedan anmält, att hon vid denna tid trott sig ha mött Persson. Och en fru, bosatt på Bergholm i Brännkyrka, fick en dag under försommaren besök af en torftigt klädd person, som kom in i hennes kök och bad att få mat. Han gaf honom några pannkakor, och han åt med god aptit – nästan kastade i sig maten, försäkrar frun. Enligt hennes beskrifning var han rätt lik porträttet af Persson, han talade med skånsk brytning och hade »stora, hemskt rullande ögon».

Tidn. Kalmar 10 april 1911:

«Pjäxans« dubbelgångare funnen
Aftjänar nu tukthusstraff i Danmark. Under utredningen rörande Vegeholmsmordet angående den s.k. Pjäxans eventuella skuld däri, har, som bekant, framkommit, att Pjäxan möjligen ägt en dubbelgångare, hvilken vid tiden för mordet i Vegeholm uppehållit sig där i trakten.

Tillförordnade kronolänsmannen Valdemar Holmgren i Efveröd, hvilken haft de förberedande utredningarna om hand, har nu från Hortens straffanstalt i Danmark erhållit en skrifvelse, hvari uppges, att på ifrågavarande anstalt för närvarande finnes intagen en fånge Hans Christian Madsen, hvilken i fjol i Helsingör anhölls for våldtäktsbrott och dömdes 2½ års tukthus.

Madsen, som att döma at den skrifvelsen åtföljande fotografien företer stor likhet med Pjäxan, har under längre tider uppehållit sig i Sverige, särskildt i Ängelholmstrakten.

Det är således icke uteslutet, att fången i Hortens är identisk med den Madsen, hvilken vid tiden för Vegeholmsmordet innehade tjänst på Oregården. M har enligt hvad som från Hortens upplyses, vid åtskilliga tillfällen varit ådömd många års tukthus för våldtäkt och andra sedlighetsbrott och är en individ af samma perversa läggning som Pjäxan. Madsen har, enligt vittnens utsago, äfven gått under benämningen Pjäxan.

Trots likheten i fråga tala emellertid de flesta skälen ännu for att Pjäxan-Persson är den skyldige.

Tidn. Kalmar 21 april 1911:

Vegeholmsmordet
»Pjäxan» och Madsen ej bröder
Med anledning af uppgiften om att »Pjäxan» och Madsen skulle vara bröder, meddelar Helsingborgs detektiva polis att så icke är förhållandet. Madsens fader är en arbetare, Niels Madsen, som ännu lefver »Pjäxan» är född i Lund. De ha ej ens varit bekanta. Vidare, meddelas att Madsen icke kommer att utlämnas till Sverige enär detta skulle bli en allt för vidlyftig apparat.

Han kommer antagligen att i Danmark rannsakas och dömas för Vegeholmsmordet.

Tidn. Kalmar 21 oktober 1911:

Pjäxan» går till JO
Den danske lustmördaren Madsens dubbelgångare »Pjäxan», alias arbetaren O.P. Persson, har från Centralfängelset i Malmö, där han aftjäner straff för otuktabrott, sändt J.O. en klagoskrift hvari han till en början anhåller om J.0:s ämbeteåtgärder mot de sju personer, som under rättegången vittnat emot honom. Hade ej försynen, fortsätter Persson, då kommit mig till hjälp och uppdagat den verkligt brottslige, skulle jag med säkerhet blifvit dömd till döden för ifrågavarande brott (lustmordet och våldtäcktsförsöket mot en hushållerska).

Persson hade inför rätta yrkat ansvar på vittnena, men domaren hade ej beaktat hans yrkande, utan sagt, att »det fick vara till sedan».

Klagoskriften slutar med en anhållan, att J.O. måtte hjälpa honom till att för den tid, han hållits häktad för mord och våldtäcktsförsök måtte tillerkännas honom afdrag i det honom för otukt m.m. ådömda straff.

För närvarande vet vi inte om någon någonsin blev dömd för mordet på Doris. Vi forskar vidare i saken.

En närmare titt på Doris familjeförhållanden

Doris föddes 1891 i Tyskland, i den lilla staden Winsen an der Luhe strax sydost om Hamburg i vad som var den dåtida Preussiska provinsen Hannover. Hon var tysk medborgare. Hennes fulla namn var Wilhelmina Dora Lina Winthel och hennes mor hette Franciska Augusta Lovisa Dorotea Winthel, också hon född i Winsen an der Luhe 1872.

Hennes far, cigarrarbetaren Wilhelm Löfdahl, var född i Klements rote i Lund 1869, men betecknad som obefintlig under åren 1881-1890. Sannolikt befann han sig under de åren i Tyskland där han träffade sin blivande hustru och blev far till Doris som sålunda blev tysk medborgare. Så småningom flyttade familjen till Sverige och Lund, där sedemera Doris lillebror, Ernst Gustaf, föddes 1897.

^*Sonen kyrkobokförs som född inom äktenskapet medan Doris betecknas som moderns dotter före äktenskapet.
 I Lunds domkyrkoförsamlings församlingsbok, AIIa:26 (1902-1908) sid 3622, kan man dock senare läsa följande anteckning av prosten Tynell:
 "Wilhelm Löfdahl och hans hustru Lovisa Winther hafva erkänt, att Wilhelmina Dora Lina Winther är deras barn under äktenskapslöfte och begärt att hon skulle antecknas som deras äkta barn. Lund 7/5 1907, Lars Tynell."

^*Fru von Schönebeck Weber var en tyska som 1907 i ett passionsdrama sköt sin man, en tysk officer, och hamnade på mentalsjukhus. Det omskrevs en del i dåtida press.