Doris Löfdahl

Söndagen den 17 juli 1910 bjuder på vackert väder. Tre arbetare ger sig ut på Källtorpssjön i Nacka för att fiska. Masken tar slut. De ror i land och börjar påta i jorden. Då upptäcker de en benpipa, som sticker upp ur en rishög. Den tillhör en människokropp, en död kvinna.

Hon ligger på rygg, liksom avsiktligt nergrävd under en mängd jord, mossa och lösa grenar, överst har någon placerat ut ett antal gärdsgårdsstörar. Inget tvivel om att det är brott.

Männen tar sig fortast möjligt in till Nacka, där de får kontakt med gamle fjärdingsman Johan Johansson, vilken i sin tur larmar kommunalhuset på Liljeholmen. Där residerar myndige 51-årige kronolänsman G. A. Arnheim i Svartlösa härads Norra länsmansdistrikt med kontor och bostad. Under befäl av extra kronolänsman Knut G. Jeanson inledes så undersökningarna. Som medhjälpare har han i första hand egna distriktets fyra fjärdingsmän jämte nyssnämnde Johansson och fjärdingsman Hjalmar Sveden i Nacka.

Gamle länssman Knut Jeansson pekar, den 17 juli 1962 stående på berget vid Källtorpssjöns södra strand, ut var Doris kropp hittades dold mellan Stengärdet och sjön. Mannen i rutig kavaj är protokollföraren vi obduktionen, Sven Wadenius

Den yttre besiktningen av den döda ger knappast några upplysningar av värde men det är en otäck syn som möter detektiverna. Kroppen är nämligen starkt förruttnad. Av ansiktet återstår praktiskt taget endast kraniet. Ett djur har karvat sönder ena benet. Liket måste ha legat här i omväxlande värme och regn under veckor, ja, kanske i månader. Man kan se, att det är en fullvuxen kvinna med välformad figur.

Inga synliga tecken på yttre våld med undantag för ett viktigt fynd. Runt om hennes hals ligger en strypsnara, ett vanligt kängsnöre. Det måste betyda mord och att hon blivit strypt. Den ännu så länge namnlösa föres till bårhuset vid Nacka kyrka. Rättsmedicinsk undersökning förrättas senare i veckan i kryptan av förste provinsialläkare Johan Aug. Berlin, vilken dikterar protokollet för Sven Wadenius, då endast sexton år och efter avlagd realexamen i Eskilstuna elev på länsmanskontoret, längre fram under många år fram till pensioneringen 1961 landsfiskalåklagare och polischef i Svartlösa landsfiskalsdistrikt.

Det blir en synnerligen olustig förrättning med frän liklukt i kvav sommarhetta. Den döda kroppen är grön till färgen, nästan som en ärgig staty i brons. Efter hand kan obducenten lämna följande underlag för ett signalement, vilket skickas ut till tidningarna.

»Den döda synes vara 20–25 år gammal, medelstor och vid godt hull, har mörkt hår, friska tänder, spetsig näsa och små händer. Hon var iklädd en rödbrun underkjol med bård, en svart underkjol af klot eller satin, en s.k. hvit spetsblus, hvitt linne och hvita underbenkläder med isydda två centimeter breda spetsar vid linningarna, svarta strumpor samt svarta knäppkängor.»

Kläderna är nersölade av regn och smuts, men av form och snitt att döma har kvinnan tillhört arbetarklassen. Där finns ingenting, som på något sätt kan underlätta en identifiering. Vid spaningarna hittar detektiverna en kjol och en halvlång kappa, som tillsammans bildar en promenaddräkt av svart cheviot. Kläderna ligger en bit från fyndplatsen, men har med säkerhet varit den döda kvinnans. Härom vittnar bl.a. det faktum, att både fickan och fodret i kappan skurits bort med kniv. Mördaren har med andra ord varit mycket noga med att dölja offrets identitet. Man letar länge efter en eventuell huvudbonad och en handväska – men förgäves.

Intill kappan ligger ett par urdruckna vinbuteljer, och det skapar en första teori om det möjliga händelseförloppet. Mördaren och kvinnan har sökt sig hit för en pick-nick i det gröna. De äter något och dricker vin. Så klär hon av sig dräkten för en herdestund – och blir mördad. Alltså ett lustmord, där den skräckslagne gärningsmannen efteråt gjort allt för att försvåra upptäckten.

Men där finns motfrågor. Buteljerna kan ha legat här långt före dramat, dock inte gärna efter detsamma, ty då skulle den eventuelle besökaren med vinflaskorna ha upptäckt dräkten och rapporterat för polisen. Ingen kan förresten med säkerhet avgöra om fyndplats och brottsplats är desamma. Mordet kan ha skett någon annanstans, varefter kroppen flyttats hit. Detta förefaller dock mindre troligt. Den här aktuella och starkt skogsbevuxna terrängen lämpar sig inte precis för tunga transporter. Det troliga är väl snarare, att de två sökt sig hit för en angenäm afton och att dådet kommit som en impulshandling, utlöst antingen av ett stormigt gräl eller av mannens sadistiska lustar.

Ensligt område

Nå, det där är funderingar, som vi kan överlämna åt länsman Jeanson, hälsinge från Söderhamn men från 1906 stockholmare och detektiv med framåtanda och moderna idéer. Trots sin ungdom – tjugufem år – fick han nu förtroendeuppdraget att dirigera det mesta av polisutredningen kring detta mord med bl.a. benäget bistånd från Detectiva polisen vid Myntgatan 4 i Gamla stan, ett högkvarter som populärt kallades »Fyran».

Mordplatsen var i hög grad lämplig för skumma gärningar, så som detta område tedde sig för över femtio år sedan. Nacka socken bildade då efter sammanslagning med Sickla socken jämte Nacka och Erstaviks kapellförsamlingar en kommunal enhet, som tillsammans med Brännkyrka socken utgjorde ett länsmansdistrikt. Detta förklarar varför länsmanskontoret var förlagt till Liljeholmen inom Brännkyrka och varför denna polisutredning ålades dåvarande Svartlösa härads Norra länsmansdistrikt, som dock vid Brännkyrkas inkorporering med Stockholm 1913 och i enlighet med fögderiomorganisationen fem år senare gavs annan struktur. Norra distriktet omfattade därefter endast Nacka och kallades Nacka distrikt, medan benämningen på Södra distriktet ändrades till Tumba distrikt. Namnet Svartlösa distrikt återinfördes dock år 1952 men omfattar numera endast Huddinge och Botkyrka med tingsställe i Huddinge.

Trakterna kring Källtorpssjön var förr mycket glest bebyggda med en dryg kilometer rakt norrut till närmaste gård Hästhagen och dubbelt så långt nordväst ut till Nacka gård, där Gustav Vasa en gång i tiden hade sitt husbehovsbränneri. En( viss glesbebyggelse råder väl fortfarande härute, eftersom Stockholms stad numera disponerar området som naturreservat, men de bristfälliga kommunikationerna bidrog förr till att på ett särskilt sätt markera ensligheten. Saltsjöbanan fanns sedan 1893, det är riktigt, och den hade successivt lockat många att bygga villor utmed järnvägen, vilket i sin tur medfört, att även industrier som t.ex. Diesels motorer (nuv. Atlas Copco) och de Lavals ångturbin börjat köpa tomtmarker i Sickla respektive Saltsjö-Järla. Man kunde sålunda redan i seklets begynnelse spåra något av den forcerade utveckling, som 1949 gav Nacka dess stadsrättigheter.

Den som i dag eventuellt kan ha personligt intresse av att närmare studera brottsplatsen kommer lättast dit om vederbörande vid utresa från Stockholm tar av åt höger vid Sickla bro och kör i sydvästlig riktning; mot Älta. Då passerar ni utmed Ältavägen i första hand Järlasjön och den idyll, där Nackanäs Värdshus – som, spelar en viss roll i vår fortsatta berättelse – fanns ända till branden 1960. Sedan följer en marig och lång uppförsbacke, på vars krön Nacka gård en gång reste sig, men där numera friluftsområdets fasta träffpunkt Hellasgården byggts upp. Här möter vi så Källtorpssjön med omgivande terräng och är därmed framme.

Det kannstöptes mycket kring mordet under de första dagarna efter den kusliga upptäckten. Obducenten skingrade dock litet av mystiken, när hans undersökning blev klar fredagen den 22 juli. Det visade sig nämligen att mordet måste ha föregåtts av en strid. Kvinnans huvudskål hade krossats bakom ena örat, som tryckts in mot hjärnan. Läkaren hävdade att mördaren troligen använt en knytnävsstor sten som tillhygge och att han först slagit sitt offer med stenen, så att hon fallit omkull sanslös varefter han fullbordat gärningen genom att kväva henne; inte med kängsnöret utan med mossa, som han stoppat ner i hennes hals och svalg – en parallell alltså till kvinnomordet i Nacksta utanför Sundsvall tjugufyra år senare, varom vi berättat i ett föregående kapitel.

Granskningen av kläderna tycktes bekräfta dessa upptäckter. Där fanns revor i dräktkappan och på kjolen; revor i själva tyget både på tvären och bredden, som om någon rispat på plaggen med något spetsigt föremål, med en stens skarpa kanter eller med en käpp.

När och vem?

Teorin om lustmord var sålunda inte längre aktuell. Vad som kunde ligga bakom dådet var det emellertid ännu omöjligt att gissa sig till. Polisen frågade sig också om en kvinna verkligen skulle klä sig i modern promenaddräkt inför en sådan här besvärlig skogsutflykt. Och var fanns hatten? Det var något mycket ovanligt i 1910 års Sverige, att en kvinna gick ut barhuvad. Storkulliga »Sol- eller Sommarhattar», som de hette i annonserna, med yviga brätten, mycket tyll och rosetter jämte en uppsättning hattnålar, var vad modet föreskrev. Men här hade mördaren av någon orsak grävt ner offrets hatt eller tagit den med sig.

Kängsnöret kring halsen var svårt att förklara, sedan man fått veta, att kvinnan blivit, kvävd av mossa. Dels var snöret för bräckligt för att.kunna utnyttjas som effektiv strypsnara, och dels var det ju i detta fall alldeles omotiverat. Men en mördare i panik kan ju göra saker, som inte har med logiken att skaffa. Snöret utgjorde måhända en sista säkerhetsventil mot att den svårt misshandlade skulle kunna överleva? Många hade i början anat en oläglig graviditet som eventuellt mordmotiv med en skrämd fader i den skyldiges roll, men här gav rättsläkaren ett tvärsäkert besked om att den döda inte befunnit sig i grossess.

Frågan om när mordet skedde och vem kvinnan var framstod naturligtvis som de mest väsentliga problemen. På den första frågan hade obducenten varit något svävande, vilket man må förstå med hänsyn till kroppens tillstånd. Han antydde dock ett möjligt alternativ, som pendlade från tre till fem veckor, vilket måste innebära att kvinnan mött sin baneman »någon gång» i juni månad – inte precis det exakta tidsbesked en mordspanare kan behöva.

Identifieringsfrågan tedde sig lika svår. Redan dygnet efter upptäckten trodde man sig vara inne på rätt spår, och att kvinnan skulle vara identisk med en 25-årig hustru, som försvunnit i maj månad 1910 och vars signalement stämde bra överens med den dödas. Hennes make, en järnarbetare på Östermalm, hade liksom ordonnanspolisen i Stockholm länge fåfängt spanat efter henne. Men när två konstaplar nu började göra nya efterforskningar klarlades det, att kvinnan fanns i hemmet. Hon hade återvänt bara några dagar efter mannens polisanmälan, men i glädjeyran häröver hade han »glömt bort» att underrätta polisen.

Onsdagen den 20 juli klev en äldre man in på länsmanskontoret och berättade, att hans 20-åriga dotter saknades sedan två månader tillbaka. Hon hade haft en förbindelse med en grovarbetare och den kärlekskontakten hade medfört ett oäkta barn. Efteråt hade mannen betett sig ytterst försumligt mot sin fästmö och vägrat hjälpa henne med några pengar. Hon hade uppvaktat fattigvården och de hade nog gjort sina påtryckningsförsök, men mannen hade replikerat med att helt enkelt rymma fältet. Nu trodde flickans pappa, att dottern kanske blivit mördad av sin älskare. Signalementet hade överensstämmelse även med denna kvinna, ehuru den försvunna aldrig innehaft någon svart promenaddräkt. Det visade sig också var ett felaktigt spår.

Inte namnlös längre

I onsdagens tidningar hade länsman Jeanson gjort ett hoppfullt uttalande: – Detta mord är av den arten, att den döda kvinnan först måste bli identifierad, innan vi kan gripa mördaren. Men så snart vi fått veta vem hon är bör det bli en lätt sak att infånga gärningsmannen.

Samma kväll var identifieringsgåtan löst. Den namnlösa kvinnan i Nackaskogen var tyska – från Lund! Hon var född den 9 oktober 1891 och alltså vid sin hastiga död endast aderton år. Hennes fullständiga namn var Wilhelmina Dora Lina Winther-Löfdahl, men efter inflyttningen till Skåne 1903 kallades hon uteslutande för Doris Löfdahl. Så blir också hennes namn i denna redogörelse.

Det var två väninnor till Doris, som gav polisen rätta tipset. Men det var inte signalementet på henne som vägledde dem utan – promenaddräkten. De arbetade nämligen som sömmerskor i en syateljé vid Västerlånggatan, vars innehavarinna hade städslat Doris som tjänarinna i hemmet. De hade sytt dräkten speciellt för Doris och lämnat henne den strax innan hon sade upp sin anställning strax före jul 1909 under uppgift att hon skulle resa hem till Lund. Sedan sömmerskorna varit uti bårhuset och studerat den döda kroppen och kläderna litet närmare nåddes full visshet.

Vem var då Doris Löfdahl? Jo, hon var dotter tille en 41-årig svensk cigarrarbetare Wilhelm Löfdahl i Lund och hans tyskfödda hustru Fransiska Doritéa Wnther. De bodde i en mindre lägenhet på Jutahusgatan 3 och där fanns nu bland de sörjande i hemmet även tre syskon, varav en 13-årig broder.

Doris var född i Hannover, men kom med den övriga familjen till Lund då hon var tolv år. Under åren 1907–09 arbetade hon som iläggerska på Berlingske Boktryckeri i staden, en förvisso mycket ung men rask och duktig flicka. Efter hand skulle det emellertid visa sig, att hennes lust till nöjen och dansanta kavaljerer skulle ta överhanden. Föräldrarna fick allt svårare att hålla den lättfrestade tösen hemma om kvällarna.

Innan honn fyllde aderton i oktober 1909 hade hon svarat på en annons om en jungfruplats i Stockholm, och när det blev positivt besked tog hon adjö av föräldrahemmet. modern följde henne till tåget och på Centralen i Stockholm mötte en farbror för att ta hand om henne de första dagarna. Tidningarna påstod efter mordet, att pappan skänkt dottern pengar till en biljett på Amerikabåten i Göteborg, för att hon skulle försöka sin lycka i drönmlandet västerut men att flickan i stället schappat till Stockholm, gjort av med alla pengarna och gått under jorden.

Det där var nu alldeles galet. Modern trädde själv fram och dementerade på det bestämdaste. Resan till Stockholm hade skett i fullt samförstånd och efteråt hade Doris skrivit flera brev och brevkort till hemmet. Fader förtjänade inte mer än att det räckte till det ordinarie utgiftskontot. En Amerikabiljett hade han absolut inte råd med, vilket även framgick av mammans avslutande ord till den Lundareporter, som pratade med henne:

– Det sista livstecknet vi fick från Doris var, när hon i våras skickade blommor då jag låg sjuk. Tyvärr är vi inte så rika att vi ens har råd att hämta hem hennes döda kropp till Lund, så att vi åtminstone kunde ordna med en liten gravkulle att minnas henne med.

Makarna Löfdahl bodde kvar i Lund i ytterligare tre år efter dotterns död men flyttade i mars 1913 till Danmark – för oss okända öden till mötes. Två av barnen följde med, äldste sonen stannade kvar och reste hösten 1916 till Karlskrona och tog plats som barberare där.

Flicka på glid

Mycket av detta har vi fått veta genom pastorsexpeditionen i Lund och vid andra källforskningar i stadens olika arkiv. Men det är också allt, som stått att utvinna om flickans bakgrund och sociala miljö – före resan till huvudstaden. I Tyska församlingens kyrkobok i Stockholm finns hon första gången bokförd som nyinflyttad i Gamla stan den 10 september 1909.

När identifieringen nu var överstökad gällde det främst att om möjligt söka bringa klarhet i när mordet skedde. Kroppen hittades den 17 juli men enligt obducenten kunde Doris ha legat i skogen även under hela juni månad. Här måste man alltså kartlägga hennes förehavanden från dag till dag. Det blev en oerhört svår uppgift, ty den tydligen alltför lättfotade flickan hade i Stockholm hamnat alldeles på det sluttande planet. Tvivelaktiga män, många förvisso av god familj men ändå ansvarslösa unga vivörer, och nattfjärilar tycktes vara hennes närmaste umgänge, sjabbiga hotellrum hennes hem.

Hennes enda stadigvarande arbete hade varit pigplatsen hos synmamsellen i Gamla stan och en liknande anställning på Östermalm. Från början av mars månad 1910 hade det dock mest varit prostitution. Inte som kommunalanställd gatflicka dock, ty vid denna tid och fram till 1918 existerade det faktiskt i Stockholm ett av myndigheterna sanktionerat system med ett hundratal »byråskrivna» kvinnor, vilka med särskilda tillståndskort som legitimation tilläts bedriva skörlevnad mot betalning; på vissa villkor förstås. De hade anmälningsplikt hos polisen och måste två gånger varje vecka underkasta sig läkarkontroll på medicinsk klinik. Vidare var de strängt förbjudna att öppet antasta män.

Nej, Doris skaffade sina karlar på olika dansställen, i första hand på Berns Salonger och Nackanäs Värdshus – men även på olika restauranger ute på Djurgården. Hon var ung och lättsinnig, hon såg bra ut – som vårt tecknade porträtt efter ett amatörfoto på sidan 260 utvisar – och ägde med sina mulliga behag en attraktiv figur, som frestade männen. Hon förstod att klä sig tilldragande, även om det måste ske med små medel. Och prata för varan – det kunde hon! På bredaste skånska med tysk brytning. Denna talförhet var väl något medfött – liksom den mytomana läggningen, ty hon broderade på i yviga ordalag om sin fina familj och sina fina kavaljerer.

När hon i början av april 1910 flyttade in i ett pensionat på Mästersamuelsgatan 69 hörde värdinnan henne ofta tala^ i telefon med män, som hon gav de mest välklingande namn och titlar. Själv uppträdde hon som Doris Winther, vilket kanske lät litet flottare än Löfdahl. En »uppvaktande» sutenör var naturligtvis högadlig med titeln »löjtnant» – men det brydde sig nu inte hotelltanten om, for det var han som betalade flickans hotellräkning, ända tills hon sparkade ut båda två på grund av deras äventyrliga liv. Ett annat exempel på Doris' fantasi kan man utläsa i ett brev till en väninna i Lund, där hon påstod, att hon i Stockholm fått anställning som »biträdande vårdarinna för prins Carls barn».

Älskare i kö

Detta låtsasspel vittnar om Doris? försök att fly bort ur verkligheten, och att hon själv var tragiskt medveten om varthän det började luta. Naturligtvis var det ett mycket torftigt liv detta, för én ung flicka. Även om hennes yttre fasad tedde sig glättig, så var hennes tillvaro lika andefattig och svart som den promenaddräkt hon bar. Hennes kläder bekräftade bara ytterligare den falska glansen. Kjolen bar märken efter otaliga reparationsförsök, kappan var lika sliten och kängorna nergångna med i det närmaste helt utraderade klackar.

Men Doris ville uppträda elegant, hon ville åtminstone uppehålla skenet. Åtrådde hon något nytt i klädväg svalt hon tills hon fått tillräckligt med pengar för ett köp.

Mötet i mars 1910 med »löjtnanten», som blev hennes beskyddare och som egentligen var en trettioårig arbetsskygg f .d. metallarbetare med sydländskt utseende, gav litet mera sötebröd åt vardagen. De träffades på Berns och hon följde sin långsmale kavaljer hem, ty hon saknade själv bostad. I fortsättningen blev det så ideliga djupdykningar i det nöjesliv Stockholm hade att bjuda och alltid med Doris som den betalande. Han skaffade lämpliga män, som fick ligga med Doris och betalade en femma eller högst en tia för hennes kärlekskonster. Och sedan tog han hand om merparten av dessa pengar.

Det kunde börja med billiga nöjen som en skräckfilm på Tip-Top-teatern, litet Spiskroksvals och så på det mer värdiga planet en boston till musik av Valskungen Theodor Pinet jämte fortsatt dans på Kristallsalongen eller Maxim ute på Djurgården. På onsdags- och lördagskvällar var det dock företrädesvis Berns eller Nackanäs. Undra sedan på att flickan inte orkade med varken psykiskt eller fysiskt. Polisen klarlade nämligen efter hand, att hon tidvis legat hemma på hotellrummet hela veckor i taget och varit svårt sjuk. Därtill kom »fästmannens» eviga tjat.

Kan ni föreställa er en sutenör som är – svartsjuk! Här kopplade han ihop sin älskarinna med olika män, tog emot de pengar hon förtjänade på sitt sedeslösa liv – för att efter varje sådant kundmöte skälla ut henne. Även kärlek på det lägre planet tycks ha sina avigsidor.

Kriminalens intresse för denne metallarbetare ledde till ett anhållande redan fyra dygn efter mordupptäckten. Han förnekade varje kännedom om dådet, men han satt illa till. Olika vittnen hade hört Doris Löfdahl klaga över, att älskaren hotat skjuta henne och att hon kände sig förföljd. Det var visserligen hörsägner av en inte alltid sanningsenlig kvinna, men ändå. Själv sade han sig inte ha haft någon som helst kontakt med Doris sedan mitten av maj månad, då det uppstått missämja mellan dem och de skilts som ovänner. Man letade i hans hem efter hennes eventuella tillhörigheter och hittade massor med korrespondens, som hon fört med olika män. Där fanns vidare ett femtiotal visitkort från herrar, som lämnat flickan sin adress.

Länsman Jeanson vände sig till Stockholmskriminalens spaningschef, detektivkommissarie C. F. Westling, för att få folk till hjälp med kollningen av dessa män. Till slut kallades över trettio kavaljerer ner till förhör i »Fyran», där de samlades i kö för att i tur och ordning prickas av. De var inte misstänkta för mordet, men de hördes som vittnen om Doris' förehavanden veckorna före mordet. I den långa raden märktes bl.a. ett antal officerare, bankmän och skådespelare, de flesta unga och nöjeslystna. Jeanson och hans fjärdingsman ägnade även några kvällar åt att besöka ett par restauranger och att bjuda upp olika gäster till dans, för att därigenom få veta litet mera också om Doris' umgänge på spinnsidan.

Möte med chockverkan

Det var särskilt två män utöver »löjtnanten», vilka efteråt blev föremål för starka misstankar och fick sitta en tid som anhållna. Det var en snickare, vilken sällskapat med Doris hösten 1909, och en tryckeriarbetare, som haft en kortare förbindelse med henne våren 1910. Båda kunde emellertid frias. Nästa man i tur var en tidigare älskare i Lund, en man Doris haft sällskap med fram till avresan, men som hon strax före brutit med. Också han kunde förete klara papper; han hade bevisligen aldrig varit utanför Skånes gränser.

Metallarbetaren utsattes som sagt för den värsta pressen. Han hölls kvar i polisarresten dygn efter dygn, medan detektiverna jagade bevis. Man tog med honom ut till bårhuset i Nacka för en konfrontation med Doris' döda kropp, en vanlig rutinåtgärd i äldre tiders spaningssystem, då man med dylika skrämseleffekter hoppades få fram snabba bekännelser. Mannen blev otvivelaktigt omtumlad inför det skakande mötet, han föll i gråt – men han bedyrade samtidigt ännu en gång sin oskuld. Han fick även följa med till fyndplatsen i skogen, men inte heller nu visade han minsta tecken till skuld eller att ha varit där förut.

Efter fem dygn släpptes han onsdagen den 27 juli, sedan förhörsledaren Jeanson börjat känna sig alltmer övertygad om, att han stod utanför mordet. Vår unge detektiv hade då växlat över på ett annat spår, som vi strax skall återkomma till. Innan metallarbetaren lämnade arresten i Gamla stan lovade han att på egen hand hjälpa till med litet forskararbete i syfte att få fatt gärningsmannen. Han ville till varje pris rentvå sig efter all den mörkmålade trycksvärta tidningsreferenterna hällt över honom. Ett par dagar senare rapporterade han från sina egna spaningar i Nackaskogarna, att han upptäckt en riskoja med diverse sängkläder i. Nu undrade han om möjligen Doris Löfdahl bott där tillsammans med NÅGON innan hon mördades. Det kunde vara ett intressant uppslag, men det ledde tyvärr inte längre.

Vi bör kanske förstå denne unge mans lättnad över att bli fri, om vi betänker, att hela svenska folket just denna sommar ivrigt sysselsatte sig med två andra oerhört omskrivna mordhändelser i Sverige. Julen 1909 hade två åldriga makar Daniel och Kerstin Dunder i Hedens by utanför Leksand blivit arsenikförgiftade till döds av en dalkulla »Jutta» Olsdotter och två landstrykare (se BROTTETS KRÖNIKA, del III). »Jutta» och en av männen dömdes till dödsstraff, medan den tredje medhjälparen kom undan med livstid. Två dagar innan Doris Löfdahls döda kropp anträffats hade Svea hovrätt bekräftat dessa domar.

Det andra dramat hade utspelats på närmare håll, på ett växelkontor i Stockholm inrymt i Hotel Rydbergs byggnadskomplex vid Malmtorgsgatan. Trettondagsafton 1910 hade en f.d. kypare Johan Alfred Ander trängt in där och med ett besman slagit ihjäl kassörskan Viktoria Hellsten samt stulit omkring sextusen kronor. I maj samma år hade så Ander dömts till döden. Nu hade det med den för varje år allt humanare rättsskipningen utvecklats en praxis bland våra dömande myndigheter att mera sällan utmäta dödsstraff. Inträffade det så mildrades straffet i regel av nåd i högsta instans till livstids straffarbete. Sedan år 1900 hade ingen avrättning ägt rum i vårt land.

Svenska folket gick därför i stor spänning över hur utgången skulle bli. Staten hade från Frankrike inköpt en giljotin, som nu skulle användas för första gången av rikets skarprättare G. A. Dalman och hans tre söner. Nå, nu blev det så, att mördarna i Leksand – genom dom i högsta domstolen i oktober 1910 – slapp stupstocken, medan däremot Anders nådeansökan avslogs. Sistnämnda mot alla traditioner mycket sensationella besked kom just under de dagar i juli, då spaningarna efter Doris' mördare pågick som bäst. Ander hade mördat en kvinna och skulle alltså sona sitt brott med döden. Fallet Doris Löfdahl var ett klart parallellfall; med andra ord kusliga perspektiv för de av flickans älskare, som här satt anhållna som misstänkta. Längre fram eller onsdagen den 28 oktober 1910 avrättades också Ander på Långholmens fängelsegård, den sista exekution som ägt rum i vårt land.

Kvinna i vitt och svart

Efter hand fick polisen fram vittnen, som kunde ge visst stöd åt tidsbestämningen för mordet. Sålunda kunde man spåra Doris' olika boplatser (läs hotell) fram till den 2 juni 1910. Den kvällen hade två herrbekanta mött henne i Berzelii Park och vid avskedet bestämt träff även till följande kväll. Men då kom inte Doris. Andra hade sett henne under några danskvällar på Nackanäs Värdshus i lag med olika män. Det verkade emellertid som om hon helt plötsligt gått under jorden den 2 juni. Där fanns ingen som sett henne eller som visste var hon höll till någonstans efter nämnda datum. Bodde hon hos mördaren? Så frågade sig polisen.

Längre fram anmälde sig en flicka, vilken arbetade som jungfru hos det husbondfolk, där Doris tidigare haft samma plats. Hon kände inte Doris, men en dag kom det upp en ung kvinna och bad att få tala med matmodern. Värdparet var emellertid ute, varför den besökande sade: »Ni kanske vill hälsa henne från Doris Löfdahl?» Därefter bad hon att få låna telefon. Den nya jungfrun hörde, att hon ringde en manlig vän. En stund senare knackade det på dörren och flickan släppte in en herrbekant till Doris, som stått utanför och väntat och som nu ville skynda på henne.

Detta besök hade skett så sent som den 13 juni. Doris hade alltså varit i livet ungefär en månad före upptäckten av hennes döda kropp. Nyheten bekräftades även av en yngling, som sett henne på en spårvagn den 15 juni, när den strax före midnatt svängde in på Kungsträdgårdsgatan.

Det allra märkligaste i nyssnämnda jungfrus vittnesmål var – ur kriminalens synpunkt – att Doris varit klädd helt i – vitt. Vit linnekappa med broderier, bredbrättig vit tagelhatt med vitt band om kullen, stor vit plym och vita genombrutna vantar. I denna sommarljusa stass hade ingen sett henne förut, endast i den nötta svarta promenaddräkten. En kvinna i svart och vitt, som ville söka sin lycka i Stockholm – men i stället mötte DÖDEN...

Slutligen fanns där ett mycket tveksamt vittnesmål från en manlig bekant till Doris, som trodde sig ha sett henne så sent som den 27 juni på Valhallavägen tillsammans med sin intimaste väninna Dolly. Ja, det var ingalunda hennes rätta namn, bara ett nom de guerre, som hon använde i denna halvvärld av sedeslösa kvinnor och nöjessugna kavaljerer. Dolly förnekade emellertid, att hon varit ute med Doris den dagen. Hon hade varit i Nynäshamn – och det kunde hon bevisa.

Polisen utgick därför ifrån att Doris' försvinnande måste dateras till senast midnatt den 15 juni, men om hon mördats redan påföljande dag eller senare kunde ingen med säkerhet veta. Förbryllande moment i spaningsarbetet var alla Doris' spårlöst försvunna tillhörigheter. Under sina kvällsutflykter eller när hon bytte hotell bar hon alltid en handväska med sig, i vilken hon förvarade vad den tidens kvinnor brukade föra med sig, nämligen brev, föräldrarnas fotografier, näsduk, nycklar och så. Den var borta – liksom hatten. Och var hade den vita klädkombinationen tagit vägen?

»Löjtnanten» hade dessutom upplyst, att Doris brukade bära ett par guldörhängen med stora vita pärlor, enligt »sakkunniga» Dolly värda nära etthundra kronor och sålunda ett dyrbart smycke, om man ser till Doris' tillgångar och därtill vet hur mycket etthundra riksdaler verkligen representerade årgång 1910. Doris hade också burit en enkronasstor brosch med vit pärla i mitten och med en cirkel av oäkta diamanter runt om, även det smycket enligt Dollys värdebesked en gedigen sak. Ingen visste om Doris köpt dessa smycken för egna pengar eller om hon kommit över dem på oärligt sätt, men det spelade ju mindre roll nu, när ett mord inträffat. Problemet var hur föremålen försvunnit och vem som tagit dem.

»Dårskap och fåfänga»

Onsdagen den 27 juli trädde en klärvoajant herre fram i tidningsspalterna och berättade, att han i en sanndröm sett hur en kvinna blivit mördad av en man ute i en stor skog. Tyvärr hade dramats huvudpersoner inte uppenbarat sig så pass tydligt, att mannen efteråt kunde beskriva dem, men själv var han övertygad om att drömmen hade samband med det här mordet i Nacka.

En mera relevant nyhet var, att länsstyrelsen i Stockholms län bifallit länsman Jeansons hemställan om, att en belöning skulle utlästas för mördarens gripande. Summan löd på femhundra kronor. Men den belöningen har återkallats för länge sedan. Så skedde automatiskt »någon dag» i juni–juli 1935, då straffet för denna illgärning preskriberades utan att den skyldige avslöjats. Någon mera exakt dag för denna preskription gives inte i detta speciella fall.

Lördagskvällen den 1 augusti hämtade cigarr arbetare Wilhelm Löfdahl sin dotters döda kropp på Norra kyrkogården i Stockholm, där många människor varit ute vid kistan och lagt ner blommor och kransar. Vänliga människor, som läst om flickans tragiska öde, hade genom insamlingar ordnat så att fadern kunde kosta på sig resan från Lund till Stockholm och föra kistan med sig tillbaka.

Onsdagen den 3 augusti skedde jordfästningen i Lund. Officianten talade över orden i Matteus 10:26 »Intet är fördolt, som icke skall varda uppenbart, och intet hemligt, som icke skall varda känt.»

Vår berömda och 1949 avlidna författarinna Elin Wägner, från 1944 ledamot av Svenska Akademien, finstämd psykologisk analytiker med just kvinnoporträtt som specialitet, hade vid ännu ej fyllda trettio år med debutromanerna »Norrtullsligan» och »Pennskaftet» 1908 respektive 1910 infört den moderna yrkeskvinnan i svensk litteratur. Hon medarbetade även som journalist i dagspressen och hade tydligen rörts av Doris Winther-Löfdahls sorgliga leverne och dramatiska död.

I Dagens Nyheter för den 25 juli 1910 kan man läsa följande signerat »Elin Wägner» – citerat i många tidningar landet runt – under rubriken »DORIS»:

Ja, säger den lilla bleka cigarrflickan, som känner en mörk gosse, som kände lilla Doris innan hon måste låta sitt unga lif i Nackaskogen, ja, flickor med utseende, de måste vara försiktiga. Man får se efter hvem en släpper inpå sig, fortfar hon, som tydligen tänkt allvarligt öfver de lärdomar lilla Doris öde kan ha för »flickor med utseende». – Men hon var sådan att det måste sluta på det sättet.

Jag svarar: Kära fröken, hvarför måste det det? Doris var inte sämre än andra. Hon kunde inte laga mat, förstod sig inte på att sköta ett hushåll, säger hennes matmamma, som jag nyss besökt, men var snäll och glad, gick aldrig ut olofvandes på den tiden och ingen fann något ondt med henne. Hvarför skulle hon behöfva kämpa för sitt stackars lif i ensamheten, begära misskund och ingen få?

Men – man ser ju i alla fall att man måste akta sig – och cigarrflickan, som är djupt gripen, ryser till litet. – Tidningarna ta förstås slut med detsamma, alla skola läsa om det här – så allting har sina sidor för affärer.

Helt säkert är det många små Magdalenor, som tillbragt sin namnsdag under ruelse i känslan af hur deras eget öde tangerar Doris, och hur lätt det kan gå dem som det gick henne. Hvem har inte slarvat litet, hvem har inte gjort sin gosse utom sig, för andra mäns skull, hvem har inte för ringa vederlag anförtrott sig och sitt lif och öde i andra händer om hvilka man ingenting visste.

Doris är ju död, men lefver i hundra andra skepnader. Här gå många små högklackade kängor lika Doris mot ovissa öden. Många små dumma hjärnor under allt för stora hattar drömma om kläder, kärlek och dans – och få alltsammans blott de falla ned och tillbedja den rätta guden. Hvem skall säga dem, att det är en farlig Gud? Ingen tar hand om dem, ingen tar vara på hvad där kan finnas av godt och kvinnligt. Alla lockar fram hvad där finns av svagt och ondt.

Doris blir ofta gammal och fördärvad och försupen och rå, och önskar under rusets sentimentala tårar, att hon dött när hon var ung och vacker. Och eftersom det finns så få utsikter för Doris att bli respektabel och komma sig upp i världen, skola vi kanske icke alltför mycket beklaga när hon slipper hålla ut till ålderdomen, icke beklaga när hon, själf så primitiv i sina känslor och sensationer, till sitt eget fördärf lockar fram de primitiva lidelser, som äro gengångare från de tider, då kärlek och död lågo sida vid sida och män dödade de kvinnor, som bedrogo dem.

Men vi kanske skola beklaga att vi frågat så litet efter Doris i lifstiden, att vi aldrig gåfvo henne ett handtag, aldrig lärde henne »laga mat och sköta ett hushåll», att vi aldrig ens gåfvo akt på att hon förgicks, att hon hvarje dag förgås.

– Jag vill inte träffa Doris, för jag kan inte se henne plågas, berättas det att hennes vän »löjtnanten» urskuldat sig med, när han lämnade pengar för flickan på hotellet, utan att gå in och se henne där hon låg. öfverlämnad åt......(Dollys rätta förnamn. Förf. anm.) vård, hon som nu sitter inne för stöld.

Nej, vi vilja inte gärna »träffa Doris», vi vilja inte ha med henne att göra, vi öfverlämna åt syndarna att se efter varandra bäst de kunna.

Stackars Doris med de små händerna, de stora, mörka ögonen och den stora, mörka hatten på det svarta hår.

Den hatten som klädde dig så bra, men som var alldeles för stor och fin för dig, symbolen för din dårskap och fåfänga, är just det enda, som är kvar som minne af ditt nittonåriga lif.

//Elin Wägner

Visitkortet

Vi nämnde tidigare, att den ettrige spaningsledaren Jeanson gjort vissa betydelsefulla upptäckter under sina finkamningar av mordplatsen med omgivningar. En dag hade han mobiliserat inte mindre än trettio man från Svartlösa- och Nackadistrikten samt Stockholms detectivkår, vilka utrustade med signalpipor gick fram på kedja med fem meters lucka i en minutiöst driven skallgång. Härvid hittades bl.a. ett i små, små bitar sönderrivet visitkort, vars namn efter diverse pussel kunde identifiera kortets ägare. Det tillhörde en av de kavaljerer polisen tidigare hört om hans umgänge med Doris.

På kortet stod det skrivet följande:
»Bedes att ni öfverlämnar detta kort till damen med den stora hatten och hvita plymen.
//Fyra Glada Gossar.»

Polisen lyckades senare klarlägga, att visitkortets ägare skickat den skrivna hälsningen till Doris en danskväll på Berns, då han själv satt tillsammans med tre andra män nere i stora salongen, medan Doris och Dolly satt på »hyllan» ovanför. De aktuella frågorna var:

Hade Doris tappat visitkortet under sin promenad härute morddagen? Eller var det mördaren, som råkat tappa det ur offrets handväska?

Visitkortet låg omkring etthundra meter från den plats, där liket upptäcktes och hade under alla förhållanden ett samband med den döda flickan. Eftersom Dolly varit med på Berns, när en vaktmästare kom med kortet, fanns det orsak att fråga ut henne litet mera om väninnans förehavanden. Det var i detta sammanhang, som det hos länsman Jeanson föddes misstankar i en helt annan riktning än vad man tidigare varit inne på, nämligen mot en kvinna i mördarens roll.

Dolly efterspanades – men henne behövde man inte leta efter alls, ty hon satt redan i rannsakningshäktet på Kungsholmen, anklagad för en serie juvelstölder. Hennes specialitet var att uppsöka olika guldsmedsbutiker och utge sig för att vara »grevinnan Den och Den», som ville köpa smycken. Så plockades det fram smycken på disken, varefter Dolly provade och låtsades vara intresserad. »Njaa, jag kanske skulle titta litet på några andra ringar också. Kanske dom därborta?» Den repliken gav alltid god utdelning, ty när expediten vände ryggen till passade Dolly på att byta ut det framlagda äkta smycket mot en av de billiga imitationer hon själv bar på sina fingrar. Och sedan gick hon – utan att köpa något. Det var också av denna orsak, som vi tillät oss kalla Dolly för »sakkunnig», när det gällde hennes värderingar av Doris' brosch och guldörhängen. Just dessa sistnämnda och försvunna örhängen utgjorde vid sidan av visitkortet ett andra led i den beviskedja Jeanson nu började smida gentemot Dolly. En väninna till henne hade nämligen vittnat, att hon träffat Dolly på Norrmalmstorg och då sett henne bära ett par guldörhängen, som exakt motsvarade beskrivningen på Doris' örhängen. Denna iakttagelse hade gjorts efter den 15 juni, då Doris Löfdahl var död eller i varje fall spårlöst försvunnen.

Var det Doris' örhängen ville polisen gärna veta hur Dolly kommit över dem.

Dolly var nitton år och född i Stockholm, dotter till en arbetare och hans trolovade i Adolf Fredriks församling. Hon var lång och mager. Hennes bleka hy kontrasterade mot det mörka håret och gav henne ett fint, nästan aristokratiskt utseende, vilket hon drog nytta av, när hon uppträdde som falsk adelsdam. Hon klädde sig med viss elegans och försörjde sig liksom Doris med att ta betalt för sin kärlek. Hon förmådde dock inte egga männen på samma utmanande sätt som Doris. Kavaljerna valde hellre Doris, även när Dolly varit den som arrangerat med den första kontakten.

Detta hade gjort Dolly bitter och avundsjuk på Doris. Lägger man sedan till Dolly s starka passion för smycken så kunde hon passa mycket väl in som mördare, allt enligt polisens teorier. Gärningsmannens energiska försök att till varje pris försvåra offrets identifiering pekade vidare otvivelaktigt mot någon ur Doris' bekantskapskrets, som var mån om att ingen efteråt skulle kunna känna igen Doris och den vägen spåra sig fram till hennes närmaste umgänge.

Dolly och Doris hade varit tillsammans praktiskt taget varje kväll under april och maj. Detta visste de flesta vittnen. Dolly som mördare måste alltså efterlämna ett namnlöst lik. Att de två väninnorna så ofta valt Nackanäs Värdshus som operationsplats, när de sökte sina kundkontakter, kunde dessutom förklara varför mordplatsen blev den närbelägna skogen vid Källtorpssjön.

Svimmade vid bårhuset

Länsman Jeanson kalkylerade som så, att flickorna varit ute på Nackanäs och dansat och efteråt givit sig ut i skogen, kanske för att tillsammans pokulera bort en varm sommarnatt. De har vin med sig och så blir det gräl, varvid Dolly river åt sig en sten och slår till mot väninnans huvud, så att hon svimmar av. För ett sådant resultat behövs det inte stora krafter. Så fullbordas dådet genom att offrets hals och svalg fylles med mossa, varefter kängsnöret appliceras runt Doris hals. Överflödigt – men en panikhandling.

Vad skulle en manlig mördare ha gjort i motsvarande situation. Jo, han skulle ha strypt Doris med blotta händerna. Frånvaron av alla tecken på en våldtäkt talar även för en kvinnlig gärningsman. En man skulle inte heller klä av sitt offer promenaddräkten, men så kan måhända en kvinna handla – av sentimentala skäl eller i stöldsyfte, fast vederbörande här inte brydde sig om att ta med de nötta plaggen.

Enligt samma teori är det Dolly som stulit Doris' smycken, hatt och handväska – och efteråt även hennes vita sommarstass. Men alibit då? invänder någon. Ja, det behövde Dolly inte ha något – polisen visste ju inte när mordet förövats. Själv förnekade Dolly all skuld, även vid en konfrontation i bårhuset rned väninnans lik. Här svimmade hon redan i dörren till kryptan och måste vila upp sig någon halvtimme, innan man visade henne kroppen.

Någon häktning blev det aldrig tal om, bevisningen var inte tillräcklig. Den 5 augusti dömdes Dolly av Stockholms rådhusrätt till straffarbete i fyra månader ovillkorligt för juvelstölderna. Efter avtjänat straff sökte hon på eget bevåg upp länsman Jeanson på Liljeholmskontoret och frågade:
– Tror länsman fortfarande, att det var jag som dödade Doris?
– Ja, det gör jag, för allting tyder på att det måste vara du. Men det är inte lönt att orda mera om det, eftersom vi saknar den erforderliga bevisningen.

Mera blev det inte sagt och sedan dess hördes flickan aldrig av. Om hennes framtida öden kan till sist berättas, att hon våren 1928 vid trettiosju års ålder gifte sig med en jämnårig man. Äktenskapet blev barnlöst och varade förresten inte längre än i drygt fyra år, då det blev skilsmässa och Dolly tog Amerikabåten för att emigrera västerut. Hennes fortsatta liv därute är okänt, men i våra kyrkböcker står hon från 1932 antecknad såsom obefintlig.

Dessa ytterst sensationella misstankar om en kvinna som mördaren har aldrig tidigare framförts offentligt och vi måste här ännu en gång understryka, att alltsammans endast stannade vid misstankar och sålunda aldrig blev till någon visshet.

Det egendomliga och ur författarsynpunkt beklagliga är, att det inte längre existerar någon polisakt om fallet Doris Löfdahl. Jag har suttit ett par dagar på slottet i Uppsala, på därvarande Landsarkivs Forskarsal och plöjt igenom mängder av handlingar från åren 1908–1912 om Svartlösa härads Norra länsmansdistrikts verksamhet. Jag har studerat brev- och protokollkoncept, inkomna skrivelser, brev- och brottmålsdiarier – utan resultat. Det enda jag lyckats hitta är en notering på ett par rader om att »en herr Johansson» (= fjärdingsman Johan Johansson i Nacka) den 17 juli 1910 till länsmanskontoret anmält fyndet i Nacka av en död kvinna jämte en lika kortfattad anteckning om, att man från länsmansdistriktet hos KB hemställt om rättsmedicinsk undersökning av den döda.

Forskningar med benäget bistånd av landsfogde John Lundwall i Stockholms län har givit samma negativa resultat. Polisakten har inte kunnat återfinnas vare sig hos länsstyrelsen, hos nuvarande Svartlösa polisdistrikt eller Svartlösa domsaga i tingshuset i Huddinge. Inte heller polis och domstolar i Nacka kan redovisa några handlingar. De enda meddelanden som finns är ett utdrag ur länsstyrelsens i Stockholms län brevdiarium för 1910, vilket berättar att länsmanskontoret hemställt om en belöning för mördarens gripande. Där finns även en länskungörelse om detta beslut.

Vår berättelse har därför i allt väsentligt byggt på vad i första hand dåvarande extra kronolänsmannen Knut G. Jeanson och förre landsfiskalen Sven Wadenius haft att berätta – jämte diverse källforskningar i Lund och ett varsamt studium av Stockholmstidningarna från 1910. Som vi tidigare upplyst ledde Jeanson hela utredningen och spaningsarbetet, medan Wadenius medverkade i egenskap av protokollförare vid obduktionen av den döda kroppen. Året efter erhöll Jeanson förordnande som ordinarie kronolänsman och blev 1918 landsfiskal men lämnade längre fram polistjänsten för civil affärsverksamhet.

Dessa två nu grånade men spänstiga veteraner var mina ciceroner, när jag i sällskap med ännu en erfaren yrkesman, pressfotografen Vicke Malmström – hastigt bortgången några månader senare – bilade ut till mordplatsen i Nacka för att bekanta mig med miljön. En märklig slump gjorde att vi kom dit den 17 juli, alltså på dagen femtiotvå år efter mordets upptäckt. När vi sedan hälsade på i bårhuset vid Nacka kyrka uttalade sig nu 68-årige Wadenius så här till sin tio år äldre f.d. kollega Jeanson:
– Tänk att jag har faktiskt aldrig varit här sedan den gången 1910, men jag har ändå ett starkt minne av att den där obduktionen var en tämligen olustig affär för en så ung pojke som jag. Jag satt utanför dörren och åt smörgås mellan mina anteckningar, som skrevs ner på diktamen av dr Berlin. Därinne var det fysiskt omöjligt att uppehålla sig någon längre stund.

Varför ledde då dessa spaningar ingenstans? »Jo», upplyser hr Jeanson, »det kan jag lätt besvara. Jag hade fyra fjärdingsman till hjälp att som extra kronolänsman under Arnheim övervaka ett distrikt, som redan då omspände omkring trettiotusen människor. Vi var uselt avlönade, skulle väl leva på sportler utan fasta inkomster, och enbart det dagliga registrerandet av alla lösdrivare slukade oerhörd tid. Vi fick praktiskt taget slita som djur och utan alla resurser. Skulle vi ut till mordplatsen i Nacka blev det att ta tåg eller trampa cykel. Tro inte heller att vi förfogade över någon kamera att ta bilder med. Nej, det var som att arbeta i motvind.»

– Den här föreliggande berättelsen, som jag läst mycket noga, täcker såvitt jag kan bedöma samtliga i fallet redovisade fakta, fast jag måste reservera mig för eventuella minnesfel. Någon polisakt i egentlig mening har väl aldrig existerat. Man var inte så mycket för att skriva på den tiden som nu.

Fakta
Mordet på Wilhelmina Dora Lina Winther-Löfdahl inträffade i juni månad 1910, troligen någon gång mellan den 16 och 30 juni. Upptäckten gjordes den 17 juli samma år. Preskription inträdde senast den 17 juli 1935.
En officiell belöning på femhundra kronor för mördarens gripande är inte längre gällande.
Anm.
Denna redogörelse har granskats av landsfogde John Lundwall i Stockholms län, förre landsfiskalen, direktör Knut G. Jeanson, båda Stockholm, och förre landsfiskalen Sven Wadenius, Tumba, samt förste polisassistent N. E. Oddsheden, Lund.

^*Dollys riktiga namn var Klara Emilia Andersson. Född 1891-09-07 i Adolf Fredriks församling, Upplandsgatan 52.