Elsa af Trolles artikel i nya Dagligt Allehanda 1937

Förord

Elsa av Trolle (1886-1953) var dotter till spannmålshandlaren Fredrik Edvard af Trolle och hans hustru Sofia Westerberg. Trolle arrenderade Nacka gård från 1867 till 1888, då han behövde tillgång till kvarnarna för att mala spannmål. Spannmålet fraktades ut till Nacka med stora pråmar som lade till vid nedre kvarnens brygga vid Järlasjön.

Elsas utsago att gården var "otroligt ful", beror på att hon avser den gamla gården som revs 1870 och ersattes av den nya och vackrare som var färdig 1879 och står där än idag. Här nedan kommer artikeln.

 

Nacka som det var, som det är – och som det kan bli

 

Över berget går ett morkullesträck...

Det kan förefalla underligt att så här års börja med detta citat ur Rutger Sernanders "Stockholms natur" men de orden och den plats som avses äro ett av mina första minnen från Nacka förknippade.

I min tidigaste barndom, till dess jag var sex år, bodde vi i den stora (och otroligt fula) byggnaden som ligger halvvägs mellan Nacka kvarn och Dammtorpssjön. Här i den underbart sköna trakten med dess omväxlande leende och storslagna natur fick jag mina första skönhetsintryck och här vaknade mitt sinne för och kärlek till allt levande i skog och mark, vilken kärlek med åren vuxit sig så stark, att jag nu kan säga som Edmund i Kung Lear: Natur du min gudinna!

Mitt allara första minne härrör sig från våren det år, då jag på hösten fyllde två år. Mellan min mor och faster kom jag tultande uppför den branta backen från Nacka kvar. En arbetare höll på att gräva i ett land invid vägen och en sädesärla trippade omkring och sökte bland de vända jordkokorna. Vi stannade och en man frågade: Hör du Elsa, vad är det där för fågel? - En sädesärla pep jag. — Mannen slutade sin grävning och såg häpen ut: Hon sa' sädesärla!

Jag tyckte inte alls det var märkvärdigt. Fullvuxna människor tror visst inte att barn kan tänka. Hela vintern hade pappa lärt mig: I vår får du e en liten grå och svart fågel som springer omkring och vippar med stjärten, och det är en sädesärla. Och nu fick jag se en.. och då så!

På husets stora veranda ställdes varje vinter tre granar och mellan dem hoar med frö och talg åt fåglarna. Där vimlade det av alla våra vinterfåglar och på så sätt fick jag lära mig deras namn och läten. Vid pass fyra års ålder fick jag en majkväll följa med min far upp på det 50 meter höga berget mellan Källtorpssjön och Nacka kvarn för att se morkullorna sträcka. Det var en klar kylig kväll och det dröjde så förfärligt länge (i mitt tycke) innan de första morkullorna uppenbarade sig. Ideligen förmanades jag att hålla tyst och ha tålamod. Och så plötsligt hörde det där mystiskt tjusande: pisp, pisp, knort, knort, och strax ovan de låga talltopparna kom den första morkullan farande med snabba vingslag. Sedan kommo de allt tätare och vid varje nytt pispande och knortande blev jag alldeles vild av förtjusning. Och sannerligen, än idag erfar jag samma oemotståndeliga tjusning vid ljudet av sträckande morkullor.

Dammtorpssjön faller genom kvarnbäcken ned i Järlasjön. Vid utloppet från sjön silade vattnet sakta över den första fördämningen, vidgade sig till en liten sjö, fortsatte fräsande ned till nästa avsats, kluckande och porlande över den grunda stenbotten och föll dånande och forsande ned mot kvarnen. Rinnande vatten är det vackraste ljud i världen — möjligen med untantag av suset från sträckande fåglars vingar i nattligt mörker. Kvarnbäckens små sjöar och hela Dammtorpssjön voro översållade av vita och gula näckrosor, de senare tyckte vi barn liknade små gristrynen.

Min far fiskade i sjöarna på hela området: Långsjön, Järlasjön, Källtorps, Dammtorps och Söderbysjöarna. Vilka gäddor, ibland på nio och tio kilo, och vilka kräftor. Dammtorpssjön hade de största kräftorna vilka fångades och höllos i sumpar. När vattnet blev för lågt i den övre sjön forsaldes sumparna ned till Järlasjön och förankardes vid kvarnbryggan, och varje morgon och afton fingo vi följa med och mata dem med havregrynsgröt. OM de blevo feta och präktiga!

Så småningom flyttade vi till staden och under skoltiden tillbringade jag många somrar på Trevinge hos min farbror. Där fick jag ströva fritt i de vidsträckta Nacka- och Erstaviksskogarna och min farbror, som var mästerskytt och stor jägare, lärde mig att känna igen spåren efter vildfolket, både stort och smått. Första gången jag mötte en älg var jag inte högre än älgens ben, och när det ståtliga djuret kom travande rakt mot mig med sin snabba lunk och det karaktäristiska knäppandet med klövarna, kröp jag bakom en stam och skrek högt av rädsla. Älgen blev förstås mycket räddare än jag. Där fanns oerhört gott om älg, och ofta kommo korna med sina långbenta kalvar ända fram till gården och gingo lugnt och betade i ärtåkrarna.

När de väldiga skvattramkärren blommade och lyste som vågskum spred sig den obeskrivigt härliga vildmarksdoften genom hela skogarna. Och i den lilla Trollsjön (oficiellt Knipträsket), vilken blickade upp mellan branta stränder likt ett blankt och brunt rådjursöga, ångade porsen het och stark. På lövängarna blommade liljekonvaljer och nattvioler i vita fält, smultronställena voro röda som i en saga och kantarellerena växte i täta gyttringar.

Ett år bodde jag därute hela vintern. Då fick jag på senhösten då marken frusit, se hur spåren efter älgarna inte längre hade utspärrade kövar, vilket de ha på mjuk mark. Och en isande kall vårgryning hörde jag för första gången tjädertuppens knäppande och kluckande och sisande och såg honom där han med utbredd, svepande stjärt kråmade sig och dansade för sitt väntande harem.

Hela denna min barndoms paradis ligger ännu så gott som orört. Skogarna äro vildmarker, där "går sagans vallgång vild och lös", lövängarna prunka med sin rika flora, högviltet är ännu talrikare än förr och våra bevingade sommargäster komma i lika stora skaror och låta höra sin mäktiga kör. Trakten har trots dess omedelbara närhet till Stockholm av ett milt öde förskonats från någon namnvärd förstörande bebyggelse. Under de senaste åren har flera förslag framlagts främst av prof. Rutger Sernander, att en stor del av området borde avsättas till naturpark. Vilket storslaget projekt! "Nacka folkpark", vilket tjusande framtidsperspektiv! Och varför inte, nu medan det är tid.

Området (vilket är instreckat på bifogade karta ur "Stockholms Natur") uppfyller de högsta fordringar, vilka natur- och friluftsälskande människor möjligen kunna ha. Här finns allt. Ett skogslandskap med krafriga gran- och tallskogar, karg hällmarksvegetation, frodiga lövskogar, idylliska lunddälder och leende lövängar med sällsynta växter. Ett berglandskap med toppar som nå 67 meter över havet. Ett sjölandskap med hela komplex av sammanhängande sjöar med långa strandlinjer.

Ingenstans i Stockholms närhet finns en ursprungligare natur än här. Hela bergplatån med dess spricksystem, dess höga berg och djupa dalar är en geologisk företeelse av rang. "Där finns ett skyhögt berg med framsträckt huvud, hemskt blickande mot branta djup nedtill." Det är det nyssnämnda 67 m. M höga berget nordöst om Källtorpssjön. Men den underbaraste utsikten har man från "morkullberget" ovan Nacka kvarn. Därifrån blickar man ut över den långa spricklinje, vilken sträcker sig bortifrån Årsta i väster ända ut til Baggensfjärden i öster och i botten har ett pärlband av vattensamlingar: Hammarbysjön, Långsjön, Järlasjön och Lännerstasunden. Och sprickdalen som går från Nacka kvarn upp till Dammtorpssjön, med de jättestora upptornade rasblocken utmed den branta östra bergväggen, där det finns både grottor och jätte-grytor, har en skönhet som är mäktig och gripande.

I dag, den 30 december 1937, ligger Nackadalen tyst och sovande under snön. Mellan drivorna kluckar och porlar Kvarnbäcken precis som förr i sitt övre lopp för att dåna och forsa bland fantastiska isformationer nere vid kvarnen. Strömstararna flyga likt små svartvita spolar över det rinnande vattnet och dyka rakt ned och kila på botten. Änderna ligga i de stilla vattenspeglarna, i vilka de mörka snöhöljda bergen reflekteras. Uppe vid Dammtorpssjön ligger så outsägligt fridfullt den lilla kyrkogården halvt underminerad av det markfrätande grustaget intill. Här sova mina fäder under den stora eken.

Husen blicka med tomma blinda ögon, övergivna, förfallna. Allt är förändrat, allt är sig likt. "Plus ça change, plus ça reste."

Men naturen är pålitlig. Det blir åter vår och då liksom förr — "Över berget går ett morkullssträck."

Husen vid Kvarngården. Bilden är från tidningartikeln.