De flesta villorna i Hästhagen byggdes på fritiden efter ett många gånger hårt dagligt kroppsarbete. Fritiden var då betydligt mer beskuren än nu. Avstyckningen av villa- och fritidstomter från Otto Neumullers herrgårdsliknande villa i Hästhagen (sedemera Erstagården) påbörjades 1925 som en direkt följd av det stora kursfallet för tyska mark under och efter första världskriget. Neumullers stora förmögenhet, som till stor del baserades på denna valuta, sjönk och en markförsäljning blev oundviklig.

Med dagens mått blev tomterna inte dyra: omkring 2 000 kronor per styck. Men kronan var då betydligt mer värd! Genomsnittsårslönen år 1926 var inom industri, handel och samfärdsel 2.384 kronor. Tomtförsäljningen sköttes av en advokat Levy, som till sin hjälp hade en försäljare, herr Pettersson i Nysätra, Järnvägs-Pelle gemenligen kallad pga sitt arbete vid Nacka station.

I samband med tomtförsäljningarna anlades under de första åren en del av vägarna, men dessa arbeten avslutades inte förrän en bra bit in på 1930-talet sedan Neumüller utbetalt en mindre penningsumma härför till Hästhagens Villaägareförening, som fram till 1962 var väghållare. Under de första åren hade de nya hästhagsborna åtskilliga kontroverser i vägfrågan med advokat Levy, som uppenbarligen på ett mycket nitiskt sätt företrädde motparten, Neumüller. Den senare var dock betydligt mer resonabel och blev tidvis lätt generad över stridigheterna.

Tidigt insåg nybyggarna att man behövde organisera sig i en förening och år 1927 bildades Hästhagens Tomtägareförening. Den direkta anledningen härtill var att ge större tyngd åt kravet på en bättre väg mellan Nackanäs och Nacka Kvarn. Behjälplig att utforma föreningens stadgar var redaktör Gothard Jacobsson i Fågelbo som då var vice ordförande i kommunalnämnden. Föreningen blev även väghållare för vägarna inom Hästhagen och som en följd av detta infördes i köpekontraktens # 5 att "köparen förbinder sig att inträda i Hästhagens Villaägareförening u.p.a. samt att följa dess stadgar och föreskrifter".

Av de som köpte tomt och byggde hus bodde flera i grannskapet kring Nacka Kvarn och Nacka Gård, men hit flyttade också folk från andra håll i Nacka, t.ex. från Saltsjö-Järla, Vikdalen och Erstavik. Det blev snabbt en trivsam stämning i det nya samhället. En bidragande orsak kan ha varit dels de gemensamma svårigheterna gentemot "yttre fiender" om vägar, el och vatten, dels hjälpsamheten grannar emellan. Gemensamma festligheter bidrog också till att stärka gemenskapen, som luciafesterna på Nackanäs Världshus, julfesterna med dans kring granen utanför Sahlins affär och sommardanserna vid nuvarande lekplatsen, senare vid Strandparken med dansbanan vackert belägen på föreningens mark vid Järlasjön. När verksamheten vid Strandparken kom igång bildades en Folkets Husförening som fick ansvar både för festplatsen och jul- och midsommarfesterna. Föreningen upplöstes 1947 sedan den verkat i tio år. Festplatsen överläts på villaägareföreningen. År 1950 var dansbanan emellertid i så dåligt skick att den inte gick att reparera, varför den måste rivas och det blev ett slut på utedansen.

De allra första mötena med tomtägareföreningen / villaägareföreningen hölls utomhus på någons tomt, noga angivet i mötesprotokollen. Dessa mötesprotokoll, omsorgsfullt skrivna med bläckpenna i bunden bok, skulle kunna vara grunden till en särskild uppsats på många sidor. Sedermera kom mötena att äga rum i Nackanäs Världshus, där också gemensamma fester anordnades. När Järlagården, Järla IF:s klubbhus, stod färdig 1944 flyttades både möten och fester dit. Järlagården blev en stor tillgång för samhället även i många andra hänseenden. De ursprungliga ägarna, de som byggde husen och bodde i Hästhagen från början, har fått sina namn bevarade i den muntliga traditionen. När man möter någon nyinflyttad första gången händer det ofta att de säger t.ex. "vi bor i Aronssons hus". För de som inte vet vems hus de bor i, bifogas en förteckning över de första hästhagsborna som artikelförfattaren upprättat enligt eget minne och villaföreningens rescontra 1942.