Pelle Strömbeck

Förord

Under mina barn- och ungdomsår, hade vi en egen skogvaktare här i det som kallas Nackareservatet. Han hette Pelle Strömbeck.
Egentligen hette han inte Pelle utan Peter, men alla kallade honom för Pelle. Pelle bodde i det stora, gula huset vid Nackanäsbron, Nynäs.

Alla kände Pelle Strömbeck. Han var en central person här på trakten och cyklade ständigt runt i sitt uppsiktsområde. Som den skogsman han var, var han alltid iklädd stövlar och gick med en släpade gång där han drog fötterna efter marken på ett mycket karaktäristiskt sätt. Det var minnet efter polio i barndomen, en skada som han fick dras med resten av sitt liv.

Ursprungligen arbetade Pelle som förvaltare på Nacka Gård, men fick sannolikt sitt jobb som skogvaktare, då gården såldes till Stockholms stad av familjen Neumüller.

Pelle var en vänlig man som kunde sin Nackaskog. För oss ungdomar var han en stor auktoritet och kunde alltid berätta om, eller visa på, något intressant i naturen. Ibland arrangerade han också skogsprommenader. Om man ville delta fick man pallra sig upp till avtåget klockan fem på morgonen.

Man måste vara tidig om man ska få se något intressant i skogen, ansåg Pelle, och han kände till alla intressanta saker i sin skog: häckningsplatser, gryt, kolbottnar, tillhåll för utter med mera.

År 1956 blev Pelle ombedd att skriva en artikel till Hammarby Idrottsförenings årsbok. Föreningens stuga, Hammarbystugan, låg ju inom hans domäner. Stugan är nu sedan länge nedbrunnen men låg på det område där Björkhagens Golfklubb idag har sin bana.

Hammarbystugan eller Hellasgården var de utflyktsmål som gällde då man hade idrottsdag i skolan. Där vankades det mjölkchoklad, en smörgås med ost och en med prickig korv.

Pelle finns inte längre ibland oss, men han har, naturligtvis, sin sista viloplats på den kyrkogård han skriver om i sin artikel. Mitt i sitt veksamhetsområde och alldeles intill sin gamla arbetsplats i Nacka ströms sprickdal.

Här nedan följer Pelles artikel. Jag har tagit mig friheten att redigera och modernisera språket något, såsom böjnigar av verb o.dyl.

//Dag Issjö

Något om det gamla Nacka

Av Peter Strömbeck

Nacka gård eller det område som utgörs av Nacka friluftsreservat är, som vi alla vet, mycket bergsbundet. Detta är, utan tvivel, orsaken till att det länge var ganska glest bebott. Terrängen var ju föga lämpad för jordbruk i större skala. Fornminnena i trakten är få, men några gravfält och rösen vittnar dock om, att det fanns en bofast befolkning här redan under hednatiden. Dessa fornminnen är koncentrerade till sjöarna: vid Källtorpsjön i närheten av Hellasgården, vid Kvarnhagsviken i Söderbysjön och i Klisätra på Ältasjöns norra strand.

Namnet Klisätra tyder för övrigt på att det på platsen legat en fäbod eller säter till någon större by, kanske till Älta eller Skarpa by – det nuvarande Skarpnäcks gård. Det var ju mycket vanligt att man sökte sig nya betesmarker, när de gamla kring hemmabyn blev för knappa för den växande kreatursstammen.

Vad som bidrog till att Nacka gård emellertid upplevde en storhetstid var Nackaån, vars vattenkraft redan på 1500-talet började utnyttjas för en del »industrianläggningar».

Här anlades vid denna tid en hammarsmedja och krutkvarn eller krutbruk och på 1600-talet även ett mässingsbruk. På 1700-talet tillkom mjölkvarnar och klädesvalkar och något senare en ramsåg. Den nuvarande kvarnbyggnaden av sten byggdes under senare delen av 1800-talet och förmodligen även vid samma tid, tillkom den s.k. Övre Kvarnen, den stora röda träbyggnaden strax nedanför åns utflöde från Dammtorpsjön. Genom detta arrangemang med två ovanför varandra liggande kvarnar med tillhörande dammbyggnader utnyttjades samma vattenkraft två gånger.

Under den rådande bostadsbristen efter första världskriget, inreddes Övre Kvarnen 1922 till bostadshus. För övrigt var det en ganska sammangyttrad bebyggelse kring Nackaån i den vackra sprickdalen i början av 1900-talet. Flera av de äldsta byggnaderna har rivits eller brunnit. Ett brännvinsbränneri – varje gård med självaktning höll sig ju med ett sådant i gamla tider – låg strax intill Övre Kvarnen, vars väggar slickades av lågorna och sveddes när bränneriet brann ned. En synnerligen vacker timrad loge låg alldeles vid landsvägen och brann 1929 och ersattes samma år med en modern skapelse under korrugerad plåt. 1940 brann en större byggnad ned vid Nackaåns utflöde i Järlasjön (Kvarngården, Dagges anm.), och denna torde ha varit den gamla huvudbyggnaden till Nacka gård **. Den nuvarande är av väderflöjeln att döma uppförd 1874 och utstyrd med all den tidens »snickarglädje». Ladugården har en stapel för vällingklocka och väderflöjel med ett årtal, som är lika från vilket håll man än ser på flöjeln – 1881.

Högt uppe på åsen nära Dammtorpsjöns utlopp i Nackaån låg ett gammalt timrat korsbyggt kapell, som revs vintern 1902–1903 efter att ha sålts på auktion för 430 kronor med diverse inventarier.

Det var då mycket förfallet men rivningen föranleddes direkt av en grustäkt, som hotade att rasera hela byggnaden. Den äldsta upplysningen vi har om Nacka kapell härrör från 1642, då man byggde »gamla kyrkan» vid Nacka, där »en präst vid namn Mårten informerade och predikade för bruksfolket».

Bruksfolket – det låter något det! År 1851 beskrives Nacka kapell såsom liggande »på en ohägnad, skogbeväxt och brant kulle, utan torn, liknande en lada, har omålat innanrede, är ovanligt mörk och kall vintertiden och så föga besökt att gudstjänsterna ofta inställas men så mycket talrikare under sommarmånaderna, då huvudstadens invånare dit lustvandra i de sköna naturomgivningarna». Nacka hade tydligen redan för 100 år sedan en stark dragningskraft på stockholmarna!

I anslutning till kapellet fanns en begravningsplats, som numera sköts pietetsfullt genom Nacka församlings försorg. På densamma ligger ett mindre gravkapell samt en år 1896 uppförd klockstapel, och många gamla nackasläkter såsom von Brinkmann, af Petersens, af Trolle, Neumüller m.fl. har där sina familjegravar.

Gamla husgrunder efter bebyggelse, under olika tidsskeden, finner man på olika ställen inom Nackaområdet. Vid Hellasgården undersöktes 1952 genom Stockholms Stadsmuseums försorg en stensättning, som visade sig vara grund till en ganska stor byggnad, som haft en eldstad i mitten.

Här gjordes fynd av flinta, tegel, lergods och gammalt smide m.m. Vid Dammtorpsjöns västra strand låg gården Dammtorp, som troligen anlades under Nacka gårds storhetstid. Där drevs tydligen ett från Nacka gård skilt jordbruk, att döma av resterna efter ekonomibyggnaderna, av vilka nu endast den ganska förfallna logen återstår. På platsen fanns 1895 de mycket förfallna resterna av den äldsta mangårdsbyggnaden, och 1912 nedbrann de kvarvarande bostadshusen, som under de sista åren använts till sommarnöje åt olika stockholmsfamiljer.

Även vid Söderbysjöns västra strand låg en gård som hette Söderby. Här finns en del lämningar efter grunder och källare samt en illa åtgången syrenhäck, vilken visar den plats, där mangårdsbyggnaden troligen varit belägen. Den enda kvarvarande byggnaden vid det gamla Söderby, den s. k. Söderbyladan överläts 1943 till Hammarby Idrottsförening och ombyggdes av densamma. Detta blev den första början till nuvarande förenings-och friluftsgården, som fått namnet Hammarbystugan. – »Söderbyladan» var en gammal hederlig timrad byggnad under spåntak, där nog många generationer jordbrukare under årens lopp bärgat sin skörd, och därvid slagits med de under takåsen talrikt boande getingarna. Slagtröskning har också säkerligen förekommit på det bastanta loggolvet – kanske t.o.m. i skenet av hornlyktor!

När Hammarby Idrottsförening övertog ladan var den ganska förfallen och hade som så många andra lador i stockholmstrakten fått tjänstgöra som »luffarhotell», där polisen då och då gjorde sina razzior med mer eller mindre lyckade kap som följd. Söderby var en arrendegård under Nacka gård, vilket framgår bland annat av det följande. I nuvarande Nacka kyrka hänger en egendomlig krona av järnbleck i form av en kungakrona. »Den kallas Söderbykronan och bör således arrendatorn därav hålla ljusen», står det i en gammal inventarieförteckning.

Även Söderby höll en gång på att bli »industrialiserat», om man så får uttrycka sig. År 1919 flyttades den gamla ramsågen vid Nacka kvarn upp till Söderbysjön, ett större såghus och ångpannehus uppfördes och avverkningar och sågning sattes igång i tämligen omfattande skala. Verksamheten blev likväl icke lång, då sågen brann redan 1921. I dalen mellan Söderbysjön och Ulvsjön ligger några gamla åkrar, som nu äro delvis igenvuxna med skog. Här låg tidigare ett torp strax intill den vik av Söderbysjön, som går in mot dalen. Detta torp hette Kvarntorpet, men kallades även Kvarnhagen, liksom viken Kvarnviken eller Kvarnhagsviken. Kvarnhagen är f.n. den allmänna benämningen på de gamla åkrarna, vilka skördades sista gången 1922. Grunden, en gammal syrenhäck och en källa visar var torpet en gång låg. I nordlig riktning från Kvarnhagen leder en skogsväg fram till landsvägen. Den förbättrades under första världskriget av militär och kallas därför allmänt för »Militärvägen», men var nog, efter gammalt, utfartsvägen från Kvarntorpet.

Som tidigare nämndes ligger på Kvarnhagsvikens norra strand några fornminnen bestående av ett mindre antal jordtäckta gravkullar. Till slut må även nämnas, att inom reservatet ligger ett villasamhälle vid namn Hästhagen. Det består av omkring 120 fastigheter. Här låg tidigare en gård med samma namn. Den revs 1905 för att lämna plats åt den magnifika villabyggnad, som bryggeridisponenten Oskar Emil Neumüller lät uppföra där i stället. Det tillhörande stora området, som avsöndrats från Nacka gård, styckades 1925 till tomter och villasamhället uppstod.

Förutom Hammarbystugan finnes f.n. inom Nacka friluftsområde ytterligare två förening- och friluftsgårdar: Järlagården vid uppfarten till Hästhagen och Hellasgården vid Ältavägen.

Vad månde det bliva av Nackaområdet? Kommer det att få förbli orört vad exploatering beträffar? Den kände naturskyddsmannen, professor Rutger Sernander, framhöll redan på 1920-talet områdets stora värde som ett nära huvudstaden liggande orört område, lämpat att avsättas till, som han kallade det, »folkpark». Han ansåg likväl att det för att få en naturlig begränsning borde utökas med vissa angränsande delar av Hammarby och Skarpnäck. Utvecklingen har likväl gått i en helt annan riktning. Storstaden har svällt ut och har hastigt jäst ända fram till rågången mot Nacka. Rätt vad det är kanske den jäser över gränsen också!