Edvin Bergqvist minns...

År 1912 kom familjen Karl Bergqvist till Hästhagen. Pappa Bergqvist började då sin anställning hos direktör Otto Emil Neumüller, en anställning som varade tills gården såldes till Ersta.

Familjen bestod av fyra personer, pappa Karl, mamma Elin samt sönerna Edvin och Sven. Senare tillkom tre söner som föddes här i Hästhagen.

Bostaden bestod av en stor hall, ett rum och ett kök. Uppvärmningen utgjordes av en vedspis i köket och en kakelugn i rummet. Bostaden kan väl sägas ha varit i gott skick. Där fanns både vatten och avlopp, dock ej dricksvatten. Det fick hämtas ur brunnen. Vidare fanns elektriskt ljus indraget från gårdens egna elverk, en sak som inte var så vanlig på den tiden. Elströmmen erhölls från en dieseldriven generator som laddade flera batterier. Vattnet pumpades upp från Järlasjön till stora cisterner som låg på vindarna i både stora villan och i huset där vi bodde.

Det fanns ytterligare två familjer anställda av Neumüllers, familjerna Nordström och Nyberg. Nordström var smed, men skötte även generator och pumpanläggning. Nyberg var trädgårdsmästare. Till sin hjälp hade han elever och grabbar. Min far skötte jordbruket. Lönen bestod av husrum och vedbrand och därtill en fast månadslön.

Jag minns inte så mycket av de första åren – jag bara var två år när familjen kom till Hästhagen. Vi var 4–5 grabbar som växte upp tillsammans. Hästhagen var ett härligt ställe att växa upp på. Där fanns ju allting som kunde intressera oss grabbar. Det fanns hästar, både rid- och arbetshästar – ardennrar, det fanns massvis med höns – både rashöns och vanliga värphöns och det fanns ankor, kalkoner och gäss och dessutom två stycken stora Sankt Bernhardshundar och ett par sällskapshundar.

Vi busade förstås en hel del, som när vi blandade ihop alla tupparna genom att öppna grindarna mellan de olika burarna. Vilket kurr det blev!

Trädgården låg runt den stora byggnaden. Den var ganska stor med bl.a. ett hundratal äppelträd, vinbärsbuskar, stora hallon- och jordgubbsland och dessutom fyra växthus och en stor bänkgård.

I växthusen odlades vindruvor, persikor, gurkor, tomater och olika sorters krukväxter. Varje vecka gick ett vagnslass trädgårdsprodukter in till Kornhamnstorg för avsalu.

De vägar som fanns var i huvudsak nuvarande Smedjevägen, Östervägen och Hästhagsvägen. Dessa vägar kallades också "Ridvägen". Vägarna gick runt de odlade ägorna.

Detta är lite av vad jag minns från unga år i Hästhagen.

Skolgång

År 1916 var vi tre stycken Hästhagsgrabbar, som började i skolan. Vi började i Sickla gamla skola, som var belägen inom Atlas Diesels (senare Copco) område. Skolan låg där Atlas experimentverkstad nu ligger. I denna skola gick vi i två år, sedan revs den och byggdes upp alldeles ovanför den nuvarande skolans matbespisning där den låg tills den revs ett stycke in på 50-talet.

Skolvägen var besvärlig. Den gamla vägen från Nacka Kvarn till Nackanäs gick i skogen ovanför den nuvarande. Det var en smal och backig väg. Nackanäsbacken var nästan lika brant som Hästhagsbacken. Vintertid plogades vägen med en träplog som drogs av två hästar. Det var dock inte alltid, som plogningen hanns med, så ibland fick vi vada i snöddrivor.

Under dessa år rasade första världskriget. Det var ont om bränsle och belysningen i skolan utgjordes av karbidlampor. En gång slog en sådan eld under en lektion, men en rådig lärarinna hivade helt enkelt ut lampan genom fönstret. Matbespisning var ingen allmän förmån, utan vi hade smörgåsar med oss – dock utan smör många gånger.

Trots världskrig och elände klarade vi vår sexåriga skola skapligt. Men även nästa generation Hästhagsbarn hade lång skolväg. Från tredje klass måste en del av Hästhagens barn åka ända till Skuru skola. Barnen hämtades vid Sickla skola, dit barnen fick gå. Bussresa från kvarnen förekom ej, så det blev långa skoldagar.

Minnen berättade av Edvin

Lingonresorna

Ett av de roligaste minnen jag har är lingonresorna.
 En höskrinda, förspänd med paret hästar, utrustades med bänkar och säten där gårdens familjer tog plats med matsäckskorgar och kärl för lingonplockning. Därefter det bar iväg ända upp till Malmarna i Erstaviksskogen. Dessa resor var verkligt roliga åtminstone för oss ungar.

Ett år var en trädgårdselev med på lingonresan. Han skulle plocka åt familjen Neumüller. Han var ganska lurig, så han fyllde korgen med mossa och plockade lite lingon ovanpå, men avslöjades när det var dags att åka hem. Det var nära, att han fått gå hem, men han klarade sig med en ordentlig tillrättavisning.

Kråkskytte

Jag kommer ihåg, när direktör Neumüller sköt kråkor.
 En levande uv placerades ut på gärdet framför en koja där skytten gömde sig. Vi grabbar fick gå med vid utplaceringen av uven. När vi sedan gick därifrån vilseleddes kråkorna, som är väldigt sluga, att tro att kusten var klar. Kråkorna anföll nu uven, varpå den gömda skytten bara hade att skjuta.

Rävskytte

Direktör Neumüller sköt inte bara kråkor utan även räv.
 Ett bra sätt var att skjuta från sovrumsfönstret på nätterna. För att locka räven inom skotthåll, fick vi grabbar gå och dra skallen av en slaktad kalv runt hela området. Detta lämnade ett doftspår, som räven följde till en hög stallgödsel som var upplagd i trädgården under sovrumsfönstret. – Detta förekom bara på vintern.
 En natt satt räven utom skotthåll och kom inte fram och åt. Det berodde på att vår arga katt satt och åt av det utlagda betet. Det blev ingen räv den natten, vilket pappa skrattande berättade.

Gäddfiske

På vårarna fiskade vi gädda i ryssjor i Källtorpssjön. Min far fick en gammelgädda på tolv kilo. Ingen ville äta den, varför jag skickades till Nackanäs värdshus och lyckades sälja gäddan för två kronor.

Vinterbad

En senhöstdag, när vi var på väg till skolan, var det nyis på Järlasjön. Vi beslöt oss för att pröva hur stark den var med resultat, att en av kamraterna ramlade i. Nu var goda råd dyra. Hur klara detta? Till skolan kunde vi ej gå och tordes ej heller gå direkt hem. Vi beslöt oss för att gå upp på höskullen, där vi klädde av honom kläderna och hängde upp dem på tork, varefter han bäddades ner i höet ordentligt. När vi beräknade, att skolan var slut för dagen, klädde han på sig och vi gick hem. Det blev stryk ändå, för kläderna var halvtorra och skrynkliga, så den bluffen gick inte alls.

Pojkstreck

Vi grabbar var väl inte så snälla mot varandra alla gånger. Som t.ex. när vi lurade trädgårdsmästare Anderssons son att ramla i ankdammen en vinterdag. Vi hackade et runt hål i isen så stort, att en grabb kunde ramla i. Vi tätade hålet genom att lägga över snö, varefter vi lurade honom att gå rätt över hålet. Resultat: isen brast och han ramlade i. Som väl var det inte så djupt, men ordentligt blöt blev han i alla fall. Detta var fult gjort. Det blev också stryk för ofoget.

Flera pojkstreck

Georg Nordström var 3–4 år äldre än jag, men vi kom bra överens ändå. Han läste mycket indianböcker, vilket gjorde att han hade många spännande idéer. "Giggen" kallades han av grabbarna.
 Han och jag byggde en koja i skogen bakom nuvarande Järlagården. Dalgången, där kojan låg, döptes till "Gulddalen" efter en guldgrävarroman som "Giggen" läst. Kojan var bra, men vi ville ha bräder till golv. "Giggens" fader hade en del sågat virke liggande på höskullen. Vi beslöt oss för att låna ett par långa bräder som räckte till golv. Men... Någon hade sett oss och skvallrade. "Giggen" ansattes hårt för stölden av bräderna, men skyllde på mej. När vi träffades på kvällen, sa han åt mej att kuta som bara fan om jag fick se hans pappa, för han visste om vad vi gjort. Nordström var emellertid en mycket bussig man, så han låtsades som ingenting. På så vis fick vi både golv i kojan och slapp obehag.

Jobbig skolväg

Vår skolväg var lång. När jag gick i småskolan bar jag också mjölken till familjen Lidén, som bodde i en villa nere vid Nackanäs. På hemvägen måste jag ta tillbaka tomflaskan. Detta mjölkbärande var ganska jobbigt för en 8–9-åring.

Ordspråk från farbror Nordström

Kalla morgnar, när han gick över gården hemma, kunde han slå en åkarbrasa med orden: "Du kalla Östersjö, sa kärringa. Satt vid spisen och pangkade gräddikur."
 Bjöds han in på kaffe, vilket hände ofta, kunde det – någon gång – hända att det även blev en nubbe till kaffet. När nubben var tagen så sa han: "Åh, om det varit en mil till botten". Obs! Detta med nubben var mycket sällsynt.