Harry Lydén minns...

Min första Nackasommar

Nacka 1919! Vilket paradis för en liten "stockholmskille" född och uppväxt i ett hus vid Jakobsbergsgatan i Stockholms centrum.

Det hette centrum på den tiden inte city som i dag. Dagens city är ju en samling stora kolosser i betong och glas innehållande endast kontor och affärer. Då var alla husen murade stenhus, kanske inte precis vackrare hus, men en stor skillnad fanns – nästan inget var likt något annat hus.

Många hade sitt lilla personliga kännemärke. På många fasader fanns kolonner/nischer, burspråk, ornament och figurer av sten i olika storlekar. De flesta husen var hyreshus med affärer i bottenvåningen åt gatan och sedan lägenheter i våningarna ovanför.

Ohälsosamma miljöer

Många hus hade också gårdar med gårdshus. Där var det ofta verkstäder och hantverkare på bottenvåningen och lägenheter ovanför. – Så var det även i vårt hus.

Det fanns en målarverkstad och ett korgmakeri samt på bortsidan av gården ett envåningshus som hyste "boven" som gjorde, att vi alla tre i vår familj, pappa Axel mamma Anna och jag, så hett längtade efter vår Nackasommar varje år efter 1919. Det var en smedja som ett par gånger dagligen eldade upp sin stora ugn med kol, varvid en tjock svart-grön rök bolmade upp ur dess vida och korta skorsten och vällde ut över gården och de omkringliggande husen. På den gården lekte vi småbarn, som ännu inte börjat skolan, dagligen både vinter och sommar. Gissa om våra mammor hade jobb med att tvätta både oss och våra kläder för att inte tala om gardiner och mattor m.m.

Nackaresan

En dag i slutet av maj 1919 kom pappa Axel – som var polisman, hem från en tillställning. Där hade han träffat en vän. som hade börjat i polisen samtidigt med pappa, men som slutat, efter ett par år och blivit affärsman i stället. Liedholm, som vännen hette, talade med stor förtjusning om, vilket trevligt sommarnöje hans familj hyrde ute vid Nacka Gård. Han bjöd också ut oss dit på middag första söndagen i juni.

Den lördagskvällen var det en liten "jacobsgrabb", som hade svårt att somna. Hade jag vetat, hur söndagsutflykten skulle förändra min tillvaro, hade det väl varit ännu svårare.

Så kom då söndagen med tidig frukost. Efter den startade vi genast vår utflykt. Efter promenad nedför Regeringsgatan förbi NK och genom Kungsträdgården kom vi fram till Karl XII: s torg. Där vid kajen låg Saltsjöbadsfärjan.

Färjan hade jag åkt med förut, men på Saltsjöbadståget blev det debutresa. Från Nacka station tog vi den smala vägen genom kärret. Det låg där Järlaleden, fotbollsplanen och S.P.V: s hus nu ligger. Jag minns, att det fanns gott om fåglar där. Enligt en fågelkännare skulle där finnas bl.a. dubbelbeckasiner, som ju är en sällsynt fågel. Efter kärret passerade vi villa "Plania"^*, som såg likadant ut då som nu. Om jag minns rätt, var det sedan bara ett par stugor på höger sida om vägen, innan vi kom fram till den smala träbron vid Nackanäs. Där stannade vi en stund och beundrade Nackanäs Värdshus, son låg vackert på sin udde, inbäddat i grönska och med sin lilla paviljong en bit ute i sjön och till vilken man kom ut via en smal spång. Så fortsatte vi och kom via den smala och slingrande vägen, som gick uppe på bergssidan ovanför Järlasjön, fram till Nacka kvarn.

Nacka Ström

Kvarnen såg väl i det närmaste ut som i dag, men nedanför låg det stora gula mjölnarbostället, som tyvärr brann ner 1940. Färden gick vidare upp mellan ladugården till höger och stallet till vänster om vägen. Där ligger de nu kvar tomma och ödsliga, då var det liv och rörelse.

Många kor i ladugården och fem, sex hästar i stallet. (Vi ungar fick ibland rida barbacka på hästarna, när de skulle upp på bete om kvällarna på ängarna runt Dammtorpssjön). Vilket äventyr för en liten "jacobskille", som dittills bara sett hästarna, som drog böndernas vagnar med varor till och från Hötorget på morgnar och kvällar. Vi gick vidare mellan Nacka gårds gula huvudbyggnad till höger och den röda "Rättarbostaden" vid dammen. Där bodde snickare Carlqvist med familj, fru, fyra pojkar och en flicka. Därpå förbi de bägge stora ladorna. Dom ligger kvar även i dag. Bakom knuten på den bortre gick en väg ner i dälden, där bäcken forsade fram. Där låg vårt mål - tre röda stugor tätt intill varandra. Alla är borta nu.

Det var två större tvåplans och en mindre enplans. De stora låg en på var sida om ån. Mellan dem och tvärs över ån låg den lilla. Den kallades också för "Flodvillan" även om "villa" var rätt pretentiöst för den lilla stugan.

Alla tre stugorna var bebodda. I de två större med sommargäster på bottenvåningen och med fast befolkning på övervåningen. Pappas vän bodde med sin familj, fru och två små döttrar i stugan närmast dammluckan mot Dammtorpssjön. Alla familjerna hade barn. Det fanns faktiskt sommargäster även i den närmaste ladan. En familj med flera småbarn hyrde den del av ladan, som ligger närmast dammen.

Nåväl vi fick uppleva en härlig sommardag! Först kaffe med nybakade bullar, serverades på en gräsplätt utanför stugan och med ån porlande bredvid. Så en promenad på Ältavägen förbi Dammtorpssjön och fram till Källtorpssjön.

Ältavägen 1919 var bara en smal och stenig körväg för häst och vagn. All trafik till Älta gick då över Skarpnäck.

Framme vid Källtorpssjön tog vi av till vänster och kom så fram till badstället. Där tog jag mitt första bad i Källtorpssjön och det har blivit många hundratals bad där sen dess.

Hemvägen gick över Hästhagen och via Nacka kvarn tillbaka till stugorna igen. Innan vi startade hemresan bjöd familjen Liedholm oss på middag.

Denna junisöndag kom att få stor inverkan på vår familjs fortsatta livsföring, ty vi hade alla tre blivit förtjusta i Nacka. Ja, mamma Anna hade nog blivit förälskad i Nacka och den kärleken var trofast, ty den satt i ända tills hon dog, nära 93 år gammal.

På måndagsmorgonen väckte mamma pappa en timme tidigare än vanligt. Hon ville att han skulle ringa arrendatorn på Nacka gård. Pappa ringde och han fick napp direkt. Vi fick hyra 1 rum och kök i "Flodvillan" och redan samma vecka hade vi flyttat in i stugan. Jag fick ligga i en röd pinnsoffa i köket. Ån rann mitt under golvet och när jag lagt om kvällarna, hörde jag vattnet porla och plaska under soffan. Gissa om jag somnade gott?

Det fanns ett par rum till i stugan. Där bodde också sommargäster. En familj Håkansson man, hustru och en son Harald. Harald Håkansson, som var några år äldre än jag, blev som vuxen Nackabo, köpte tomt och byggde sig en villa i Hästhagen. Pappa Håkansson beundrade jag. Han var mycket duktig på att spela fiol. Han spelade nästan all slags musik och när han spelade dansmusik ackompanjerade hans fru honom på gitarr.

Snabbdopp

Andra dagen vi bodde där, hoppade jag omkring på stenarna, som låg i ån. Naturligtvis halkade jag på en slemmig sten och ramlade pladask på rygg i vattnet. När jag kom in genomvåt, tog pappa en spade och gick ut och grävde en c:a en meter djup grop i ån mitt framför stugan. I den badade både jag och de andra småbarnen många gånger. Det var ju inte varje dag, som någon av mammorna hade tid att ta oss med på den rätt långa promenaden till badet i Källtorpssjön. Sommaren blev skön med mycket sol och värme. Den gick bara alldeles för fort, tyckte jag.

Jag lekte med de andra barnen kurragömma, "sistan" och sådant. Vi badade i ån och i Källtorpssjön, metade i Dammtorpssjön och vissa kvällar fick vi rida hästarna i vall. En liten "kompis" och jag byggde vattenhjul i forsen nedanför dammluckan. Arrendatorn hade många barn. Ett par av hans äldre flickor spelade ibland teater för oss barn i den större ladan. På midsommarafton och ett par lördagskvällar fick vi barn vara uppe lite längre på kvällen och titta på, när de vuxna dansade i den närmaste ladan. I den fanns ett stort rum som piffades upp med lövruskor och kulörta lyktor och. där dansade man till Håkanssons musik.

Håkanssons ja! När jag nästan 25 år senare en kväll gick ner till dansbanan, som låg ovanför nuvarnade Strandparken i Hästhagen, för att titta på dansen, så satt Harald Håkansson, sonen, och spelade, fiol i musiken vid dansbanan.

Kräftkalas

En kväll, som jag också minns mycket väl, var en lördagskväll i mitten av augusti. För senare tiders nackabor låter det väl närmast otroligt, men faktum är, att det fanns gott om kräftor i alla Nackas vatten på den tiden, både i sjöarna och i kvarnån.

På fredagen före denna lördag gick mor Anna och jag i ån från dess utlopp i dammen och upp. till dammluckan vid Dammtorpssjön. Jag bar en 10 liters hink och mamma vände på alla större stenar i ån och under nästan alla fanns en eller två kräftor. När vi kommit upp till dammluckan var hinken faktiskt nästan full. Samtidigt gick pappan i familjen, som bodde i ladan, på samma sätt som vi med en hink och plockade kräftor i kvarnån, men han gick från nedre dammluckan och ner till Järlasjön. Även han fick nästan full hink. Då han dessutom hade några kräftburar liggande i Järlasjön och som han vittjat varje morgon under veckan, hade han en ansenlig mängd kräftor i en "sump", som låg invid stranden.

Så kom då lördagen med kräftskivan. Det började med att vi smågrabbar drog hem sumpen med kräftorna på en liten vagn. Papporna bar upp bord och stolar till plattan i berget öster om ån och. satte ihop borden till ett långbord. Mammorna kokade kräftorna och gjorde i ordning en del andra maträtter. Det skulle inte bara bli kräftskiva utan också "knytkalas".

Kvällen blev fin, mild, varm och mörk. Mörkret gjorde, att det blev ännu vackrare med alla kulörta lyktor, som hängde mellan träden. De vuxna åt kräftor och annan mat, vi barn. fick nöja oss med saft och bullar. Alla, som bodde i stugorna, var med. En äldre kvinna med dåliga ben, blev nästan buren upp. Håkanssons var som vanligt snälla och spelade och till ett par av melodierna som alla kunde texten till, blev det allsång. Alla kan ju sjunga. Det är bara det, att det låter mer eller mindre vackert. Huvudsaken är väl ändå, att sångarglädjen finns. Ja, det blev verkligen en fest att minnas!

Tomtköp

Några dagar senare var vår första Nackasommar slut och vi fick flytta hem till gårdshuset vid Jakobsbergsgatan igen, men sedan blev det Nacka varje sommar för oss. De två första somrarna bodde vi i det stora gula mjölnarbostället nedanför kvarnen sedan i den lilla skära stugan inne på planen bakom gula och röda stugorna. I den bodde vi även sommaren 1928, när Pettersson på Nacka station, som "extraknäckte" genom att sälja tomter i Hästhagen. en kväll knackade på dörren till stugan. Han tyckte, att vi skulle köpa en tomt.

Pappa tittade på kartan över tomterna och bestämde sig nästan för en tomt bara efter kartan. För säkerhets skull gick han och mamma upp och tittade på tomten dagen efter. Då blev dom säkra på, att dom valt rätt. Några dagar senare var kontraktet skrivet och tomten köpt. Ett köp som ingen i familjen någonsin sen dess har ångrat.

*) "Villa Plania" finns inte längre. Den revs för att ge plats för det kontorshus som nu ligger på Planiavägens vänstra sida, då man åker från Järlaleden upp mot Nysätra. På höger sida ligger den f.d. fabriksbyggnad som benämns SPV-huset – Svenska Precisionsverktyg.