Maj Kling minns...

Jag är född och uppvuxen i Saltsjö-Järla. Mitt första möte med Hästhagen var när jag med mina föräldrar tog promenad till Hästhagen och beundrade den vackra Herrgården samt Kvarngården, som av Järlaborna benämndes "Drottning Kristinas jaktslott". Jag kan ha varit i fyra- eller femårsåldern. Det måste ha varit en riktig långpromenad för en så liten flicka.

I början på 1920-talet flyttade en familj Andersson, som varit anställd på Herrgården i Hästhagen, till området "Birka", där vi bodde. Vi blev närmaste grannar och familjen hade en flicka (Ingrid), som var jämngammal med mig. Vi blev lekkamrater och nu kom mitt verkliga möte med Hästhagen in i bilden. Min mamma och jag fick följa med Ingrid och hennes mamma i båt över Järlasjön och vi gick i land nere vid bryggan hos Nordströms. (I närheten av nuvarande Strandparken). Vi gick uppför en äng, förbi Smedjan, som nu är riven (nuvarande Smedjevägen 5) och kom så småningom upp där Hästhagsvägen nu ligger. Vi fortsatte sedan upp nuvarande Källbacksvägen och upp i storskogen för att plocka blåbär. Det blev en heldag och jag tyckte, att jag varit mycket långt hemifrån. Det blev fler besök och jag konstaterade att Hästhagen låg mycket avlägset och på "riktiga landet".

När Ingrid och jag sedan började i Järla skola, blev det fler besök i Hästhagen, då tillsammans med klassen. Det var dagsutflykter på skidor eller gående. Givetvis fanns det matsäck med ungefär som vid ett Skansenbesök. Vintertid mjölkchoklad i termos och annan årstid sockerdricka och gärna ett vändstekt ägg på en av smörgåsarna. Nu är vi inne i slutet av 1920-talet och då fanns Högbergs affär i Hästhagen och hade man då en 25-öring med sig köptes det godis i affären. En stor "Rollo" fick man för den slanten eller massor med 1-öres kola.

År 1930 började jag min skolgång i Stockholm och då blev det inga utflykter till Hästhagen, men däremot började ett visst intresse för pjäxdans vintertid på Nackanäs Värdshus. Skolungdom från Nacka och Stockholm åkte skidor eller promenerade dit. Alltid fanns det någon, som satt sig vid pianot och spelade. Vi dansade och hade mycket roligt. Eftersom jag var konfirmerad och hade fyllt 15 år fick jag tillåtelse av mina föräldrar att tillsammans med andra ungdomar från Saltsjö-Järla besöka Nackanäs Värdshus sommartid. Där fanns en utomhusdansbana under tak. Vi dansade till levande musik. Sittande vid bord i parken tog vi in te-komplé à 1:50. Den bestod av te, rostat bröd, smör och marmelad. Med det satt vi hela kvällen. En motorbåt gick vissa turer mellan Nackanäs Värdshus och Storängen, där ungdomar hämtades. Första sommaren, jag hade tillåtelse att besöka Värdshuset på kvällstid, blev min väninna och jag avhämtade klockan tio av våra föräldrar.

Sommaren 1933 kom jag underfund med att det kom pojkar från Hästhagen till Värdshuset för att dansa. Det var bl.a. Hilding Asker, Harry Lydén och Nisse Kling. De var alla litet sena att bjuda upp, men ibland hann de fram och jag kom underfund med, att de var riktigt trevliga. Min favorit var Nisse Kling och på så sätt blev jag så småningom hästhagsbo.

Floradagen 1936 förlovade Nisse och jag oss och dagen därpå köpte Nisse tomten bredvid sina föräldrars. Tomterna hade beteckningarna Hornet nr 2 och 3. Vi började samma sommar fälla träd för att anlägga en körväg upp till Nisses föräldrars fritidshus. Vägen skulle gå nerifrån dåvarande Källtorpsvägen (nuvarande Hasthagsvägen) snett över båda tomterna. Vägen skulle så småningom fortsätta upp till vår villa. Vi planerade att göra så mycket som möjligt själva. Det var inte lika självklart på den tiden att ta lån. Nej, skuldfri skulle man helst vara. Så småningom låg en grund där och huset växte upp, men inte förrän 1945 flyttat vi permanent till Hästhagen. Kriget 1939-1945 inverkade givetvis mycket till att bygget gick så sakta.

Vid vårt giftermål 1940 bosatte vi oss på Sågargatan på söder i Stockholm och därifrån var det nära till Hästhagen, där vi från tidiga våren till sena hösten bodde i Nisses föräldrars sommarhus. Nisse fick överta det vid sin mors bortgång 1936. Nisse cyklade till sitt arbete i Sundbyberg och jag till mitt på Skeppsbron. Det var skön motion och måste ske i alla väder. Det var lite dåligt med kommunikationerna under kriget och det gick fortast på detta sätt. Det var att trampa Folkungagatan upp och Katarinavägen ner. Stadsgården var stängd för genomfartstrafik under kriget.

I slutet av maj 1945 flyttade Nisse, jag och vår ettårige son Peter in i vårt långt ifrån färdiga hus, men det var underbart att komma hit ut. Då var det ett trevligt villasamhälle med många tvåfamiljsvillor. Dessa villor har i dag övertagits av en ny generation, som disponerar hela husen och i de flesta fall även byggt till dem. Den första generationen villaägare i Hästhagen är med några få undantag borta. Vi tillhör den andra och samhället domineras nu av den tredje generationen med många barn i skolåldern.

Vår familj utökades 1948 med vår dotter Ewa. På den tiden fanns det inte så många barn i deras åldrar, eftersom den första generationen fortfarande bodde kvar i området. I minnet lever de fortfarande kvar för vår generation. När vi talar om husen i Hästhagen benämner vi dem ofta med de äldsta ägarnas namn t.ex. Askers, Janbys, Irbergs o.s.v.

När vi flyttade hit fanns en utmärkt affär, Sahlins. Jag ringde in min veckoorder på torsdagseftermiddagen eller fredagsmorgonen och så sändes varorna hem på fredagseftermiddagen. De ordnade alltid på bästa sätt. Vi var pålitliga kunder. Fiskbilen stannade utanför affären varje onsdag mellan klockan 12 och 13. Enligt uppgift innehades affären av Sahlin t.o.m. 30 november 1959, Orbert l december 1959 – 31 oktober 1964, Sundqvist l november 1964 – 14 februari 1965, Orbert 15 februari 1965 – 30 maj 1965 och slutligen Lasse Uddenholm l juni 1965 – 15 juni 1972, då kundunderlaget ej var tillräckligt. Det var för få hushåll i samhället. Sedan dess ha vi varit utan affär i området. I början av vår vistelse fanns även en Konsumbutik, där Högbergs tidigare hade sin affär på Östervägen 3. Även en liten sybehörsaffär fanns hos fru Bristam på Utsiktsvägen 12 och Gudmundssons kiosk, på Hästhagsvägen 23, tillhandahöll läskedrycker, glass, godis och telefon.

Som husmor i Hästhagen var det bättre på den tiden med en affär, men postkontoret låg vid Nacka station. Det kunde vara svårt att hinna dit och passa deras öppettider samtidigt som värmeledningspannan skulle matas med ved med ett par timmars mellanrum. Den koks, som vi blev tilldelade måste sparas för eldning nattetid. Detta var strax efter krigets slut, men det var fortfarande ransonering av bränsle. Det var ej heller en självklarhet som nu, att husen var utrustade med kyl, frys, tvätt- och diskmaskin. När jag kom hit var jag överlycklig över att ha en matkällare, vilket vi saknat i lägenheten i Stockholm. Källaren i det huset hade förvandlats till skyddsrum. Jag var tacksam för min matkällare och också för min tvättstuga med vedeldad pannmur och tvättho. Det fanns ej kommunalt vatten och avlopp. Vi hade djupborrad brunn och septiktank. Jag tror att det var 1947, som vi installerade kylskåp och senare blev det både frys och diskmaskin.

På hösten 1945 kom jag i kontakt med Erstagården som då var hem för kvinnliga epileptiker. Föreståndarinnan, syster Hanna, var en modersgestalt för sina patienter, som var från unga flickor till gamla kvinnor. Prästerna från Ersta skötte konfirmationsundervisningen på Erstagården och flickorna konfirmerades och gick till sin första nattvardsgång i Ersta kyrka.

Erstagården hade på den tiden höns och får samt en uppodlad trädgård med många äppel- och päronträd. Trädgårdsmästaren, fröken Henriksson (Henrik) skötte, med kvinnornas och Erstagårdens allt i allo vaktmästarens Sven Carlssons hjälp, trädgården. Det odlades potatis, rödbetor, morötter ärtor m.m. samt mycket blommor. Blommorna prydde från tidiga våren till sena hösten den stora vackra hallen, matsalen och kyrksalen. Många plantor drogs upp i växthuset på Erstagården. Hästhagsborna hade förmånen att få köpa kraftiga fina plantor. Vi köpte petunia och lobelia till våra rabatter och balkonglådor.

Fåren vallades mycket länge av Anna Flygare, som för det mesta bar sin vackra dräkt från Dalarna. De vallades ofta på Erstas tomt, där bassänghuset* ligger och även på vår tomt nere vid nuvarande Hästhagsvägen. De var till stor glädje för våra barn och särskilt en tacka, vid namn Frida, var vår dotter Ewas stora förtjusning. Ewa slog sina små armar om Fridas hals och Frida var den underbaraste lekkamraten i världen.

Syster Hanna var angelägen om att patienterna skulle få kontakt med samhället utanför deras lilla slutna värld. På den tiden var det inte vanligt, utan "udda" människor gömdes på institutioner. Ganska snart samlades fruarna i samhället på Erstagården och en syförening bildades med syster Hanna som ordförande. På hösten 1945 kom jag med i den varma gemenskapen. Vi träffades en gång i månaden. Jag vill minnas, att det var första tisdagen i månaden klockan 12. Det började alltid med kaffedrickning, sedan en kort andaktsstund, som oftast leddes av någon av prästerna från Nacka, men även prästerna från Ersta kom till oss. Under min tid kom från Nacka kyrkoherden John Hultberg, komministrarna Samuel Norrby och Rudolf Kraft samt kyrkoherden Klas Ivarsson Lundin. Vid våra möten sydde, stickade och virkade vi. Alsterna såldes sedan på den i november månad årligen återkommande försäljningen.

Försäljningen var höjdpunkten på vår verksamhet och vi tyckte inte att det blev jul, om vi inte fick vara med om försäljningen. Där serverades kaffe med gott hembakat bröd, som Erstagården och hästhagafruarna förfärdigat samt härliga smörgåsar.

Det fanns också stånd för försäljning av handarbeten, böcker, lotter och godis. I handarbetsståndet fanns alster, som under flitiga händers arbete tillverkats vid symötena, men också vackra hemvävda saker, som tillverkats i Erstagårdens vävsal under syster Karins säkra ledning. I bokståndet såldes böcker, hemstöpta ljus, de vackra Erstakorten med eller utan kuvert, almanackor m.m. I Lottstånden såldes lotter, som till att börja med skulle ge en vinst på omkring 1.000 kronor. På den tiden var det mycket pengar. Vinsterna var välgjorda och bra saker. I gottståndet, där jag hade förmånen att stå i många år, såldes vackra hemgjorda julgranskarameller, stora pepparkakor dekorerade med mycket sockerglasyr, hemlagad kola, knäck, karameller m.m. samt mycket, som frikostigt skänkts från Sahlins och senare Lasses Livs samt härliga äpplen, odlade på Erstagården. Min favorit stora härliga Åkerö fanns också med. Pengarna, som flöt in, skulle sedan en viss del undantagits till egen verksamhet, fördelas mellan: l) Ersta diakonissanstalt 2) Svenska kyrkans mission 3) Luleå stifts diakoni 4) Erstagårdens nybyggnadsfond. Av en revisionsberättelse från 1957 framkommer att försäljningens vinst var 3.794;40 med en brutto försäljningssumma av 4.060:89 och utgifter 266:49. Samtliga fyra mottagare erhöll det året 750 kronor vardera.

En söndagsskola var förlagd till Erstagården med fröken Ellen Persson som lärare. Söndagsskolan bidrog med handarbeten och hade ett eget stånd vid försäljningen och vad där inflöt gick oavkortat till syster Lydia i Indien. Som avslutning till "försäljningen" vill jag ta med en artikel ur tidningen "Saltsjöbaden" från den 11 december 1943.

"Festligt på Erstagården. Ödemarksbarnen ihågkomna
Hästhagens kyrkliga syförening i Nacka hade tisdagen den 30 november på Erstagården anordnat försäljning av sina under året förfärdigade arbeten. Ett stort antal gåvor hade dessutom inkommit.
 Försäljningen fick en festlig prägel. Den stora vackra hallen hade förvandlats till ett formligt varuhus, där besökarna erbjödos allehanda trevliga och nyttiga saker till låga priser. Där fanns bl.a. lotteriexpedition, bokhandel, frukt- och grönsaksstånd och avdelning för handarbeten.
 Den senare avdelningen tilldrog sig det största intresset, men så fanns där också mycket att välja på, stadiga hemstickade strumpor och vantar, barnkläder, dukar m.m. Kommersen var livlig och det dröjde inte länge förrän den ena "butiken" efter den andra måste stänga på grund av varubrist.
 I den rymliga matsalen, som tagits i anspråk för konditoriservering, var det inte mindre livligt. Det rikliga kaffebordet kunde ingen motstå – det minde om förkrigstider.
Under kvällen bidrog musikdirektör Hilding Asker med sång och pastor G. Hedenqvist talade över ämnet "Bland judiska flyktingar i Centraleuropa".
 Resultatet av försäljningen blev över förväntan gott. Behållningen (något över ettusen kronor) kommer att oavkortad fördelas lika mellan Svenska missionen, Ersta. diakonissanstalt och Luleå stifts diakoniförening med till den senare särskilt uttryckt önskan, att i första hand behövande ödemarksbarn i Norrbotten måtte komma i åtanke.
Vid uppbrottet var säkerligen alla villiga att instämma i kyrkoherde Lundbergs tack till syster Hanna på Erstagården och alla andra (ingen nämnd och ingen glömd) som genom energi och ospard möda och offervillighet arbetat för den goda sakens skull."

Om försäljningen var inledningen till vårt julfirande i Hästhagen, så var den obligatoriska julfesten på Erstagården en uppskattad avslutning på helgfirandet. Vi samlades i matsalen, där vi undfägnades med kaffe, saft och hembakat. Därefter förflyttade vi oss en trappa upp till övre hallen, där vi dansade kring granen. Hallen var alltid till julen smyckad med tätt bundna enrisgirlander. Det var så vackert och doftade så gott. I det sammanhanget måste jag berätta om övriga juldekorationer. Allt skulle tas fram och sättas på plats kvällen före julaftonen och vara klart på julaftonens morgon. Julgranar skulle kläs, den vackra krubban i kyrksalen iordningställas och alla ljusstakar utplaceras. Julen fick ej tas ut i förväg. Hela personalen ställde upp och många flinka händer gjorde ett raskt arbete. Allt detta fick vi grannar njuta av, när vi besökte Erstagården.

Därav hjärtat är fullt talar munnen sägs det och därför kanske det blir så för min del, att det mesta jag minns handlar om Erstagården. Under många år var jag sekreterare i kyrkliga syföreningen. Gemenskapen med personalen, patienterna och grannfruarna har betytt så mycket för mig. Det var också många intressanta människor, som gästade syföreningen. De hade mycket att berätta om olika platser i världen och om människorna där. Våra sammankomster var berikande. En stämningsfull dag i syföreningens historia var, när "Kicki" Sahlin (nu Flodén) döptes i kyrksalen, där vi upplevt många fina stunder, bl.a. när komminister Rudolf Kraft samlade barnen kring flygeln och han spelade och barnen sjöng julsånger. En som ofta underhöll oss med vacker sång var komminister Krafts hustru Elsa.

När jag talar om syföreningen omfattar den personal och patienter samt grannfruarna. Jag kan nämna, att syster Greta efterträdde syster Hanna som ordförande 1954. Syföreningen gjorde en del bussutflykter. Det var dagsutflykter ibland längre ibland kortare. En av utflykterna förevigades i N.S.T. 22 september 1956:

"Hästhagens kyrkliga syförening anordnade i tisdags en trevlig rundresa med buss runt Nacka för patienter och personal på epileptikerhemmet Erstagården. Utfärden gynnades av ett strålande väder och vann en tacksam uppskattning av alla deltagarna.
 Färden startades från Erstagården i Hästhagen och gick via Nacka kvarn, Nackanäs, Nysätra, Sickla bro och Lugnet över Klippan till Finnboda och Kvarnholmen. Därpå bar det iväg upp till Finntorp och vidare förbi ålderdomshemmet och kyrkan. Värmdövägen ut över Skurubron till restaurang Herrgårn, där de bjöds på kaffe. Här tackade syster Greta arrangörerna för vänligheten att ordna denna utflykt, som blivit ett kärt och lärorikt avbrott i enformigheten för de sjuka.
 Efter en rundtur kring Duvnäs med avstigning för att bese Duvnäs gamla gård och dess vackra trädgård ställdes färden till Saltsjöbaden. Stämningen bland deltagarna var under hela resan glad och lycklig. Glada sånger sjöngs mellan färdledarens, fotograf Eric Ericssons, kommentarer. Under hemfärden avtackades och avhurrades färdledare och chaufför."

Vid flera tillfällen bjöd hästhagsfruarna alla på Erstagården till Järlagården på samkväm med kaffe och dopp. Det var mycket uppskattat av både inbjudna och värdfolk.

Under den tid jag berättat om fanns bara Herrgården. Där den nya Erstagårdskliniken ligger, låg tidigare stallet. Där härbärgerades en tid de ridande polisernas hästar. De ridande poliserna bevakade fritidsreservatet. Poliserna bodde i vår lilla stuga vid Källbacksvägen. De tjänstgjorde två tillsammans under en vecka. Vaktombytet skedde på söndagen. Bevakningen var perfekt. De kunde uppenbara sig när som helst på dygnet. När de red sina pass var de uniformerade, men ofta gick de till fots civilklädda. Den som åkte moped på badängen, gjorde det inte mer än en gång efter en vänlig tillsägelse från ordningsmakten. Vår familj hade mycken glädje av de trevliga poliserna och hästhagsfruarna stod i kö för att få bjuda dem på kaffe.

I Hästhagen ha vi haft alla möjligheter till härliga bad i Källtorpssjön och på senare år har även Järlasjöns vatten blivit så bra, att man kunnat ta sig ett uppfriskande dopp vid Strandparken. Sedan båtbryggan kom till ha vi haft en båtplats där för en liten båt, som vi kan ro eller segla. När våra barn växte upp, var simundervisningen förlagd till Källtorpssjön. Det fanns både svikt och trampolin vid badstället på Hästhagssidan. Bussar avgick från Duvnäs och Kvarnholmen till Hästhagen och barnen från dessa platser fick också lära sig simma, ta kandidaten och magistern i Källtorpssjön. Det var färg och fläkt över promoveringen med lager- och eklövskransar samt smattrande flaggspel.

Mitt första minne av Hästhagen ligger nu sextio år tillbaka i tiden. Från att då ha varit en lantlig idyll har samhället förändrats till ett lagom stort trivsamt villasamhälle som gränsar till ett härligt fritidsreservat med många möjligheter till rekreation. Vi bor fortfarande på landet, men ändå så nära Stockholm.

Hästhagen – en oas i Stockholms närhet.

• Bassänghuset är nu rivet. Det låg på hörntomten Källbacksvägen 1 / Hästhagsvägen 12 och utgjorde vattenresrvoar för gårdens bevattningssytem. Från tankarna i bassänghuset gick rör ned under Hästhagsvägen och ut i ett vitt spritt nät under gårdens odlingsbara jord. Där kunde vattenspridare kopplas in på ett otal olika punkter över gårdsytan. Tankarna fylldes av en vädurspump som var placerad vi Nacka Ström. Vattnet trycktes upp i en rörledning som gick igenom skogen ovanför Järlagården och över ett antal tomter, fram till bassänghuset.
  Kvarngården eldhhärjades och revs 1940.