Nisse Kling minns...

Mina första minnen av Nacka och då företrädesvis trakten kring Nacka Kvarn och Hästhagen hänför sig till sommaren 1915. Från 1915 t.o.m. 1922 hyrde mina föräldrar övre våningen i den s.k. kvarnvillan som fritidsviste. I slutet av 1922 dog min äldre syster Alfhild och mina föräldrar kände att de hade så många minnen förbundna med Alfhild och Nacka, att de inte kunde fortsätta att vistas där. De köpte då en kollonistuga i Enskededalen. Det dröjde dock inte länge förrän mina föräldrar, som var mycket intresserade av skog och mark, tog regelbundna promenader över till Nacka. Vi besökte där familjen Axel Lydén, som hyrde den lilla stugan, som stod nere på planen vid kvarnvillan. Familjen Lydén hade en pojke, Harry, som var ett år äldre än jag. Vi var vänner sedan vår tidigare vistelse vid Nacka Kvarn samt även vintertid, då familjerna träffades i Stockholm. Harry och jag var de bästa vänner och är det ännu efter över 65 års bekantskap.

Alfhild Kling på Looströmska bryggan vid Nacka Kvarn. Död i TBC 1922

År 1924 styckades marken som tillhörde herrgården Hästhagen till stug- eller villatomter. Både familjen Lydén och familjen Kling köpte tomter. Dessa var belägna i varsin ände av nuvarande Källbacksvägen. Klings på nr 2 och Lydéns på nr 12. Detta är förhistorien om hur jag upplevt Nacka Kvarn och trakten omkring Nacka ström, Hästhagen och skogarna och sjöarna i området samt människorna både permanentboende som sommar- och fritidsgäster.

Efter en kort tid med en mindre segelbåt i Norra Brunnsviken ville min mor hellre offra fritiden på bär- och svampplockning, varför mina föräldrar hyrde övre våningen på kvarnvillan vid Nacka Kvarn. Min far hade inte samma intresse för bärplockning som min mor. Han var däremot en entusiastisk fritidsfiskare. I hyreskontraktet fick han in att han hade rätt att fiska i alla Nacka Gårds vatten. Förutsättningarna för att familjen skulle trivas var alltså de bästa. Efter krigsutbrottet 1914 hade möjligheterna att, trots ransonering, få de nödvändigaste matvarorna hastigt försämrats. Vi hade då bättre under sommartid, när vi kunde få mjölk från Nacka Gård samt fisk och bär tack vare mina föräldrars hobbyverksamhet som nu övergått till ett måste. I vad mån vi fick köpa mjöl från kvarnen minns jag inte. Att Nacka Gård gjorde vad de kunde för att öka mjölkproduktionen är säkert. I den lilla ladugården, som ännu finns kvar, stod det 30-40 mjölkkor. Det blev djup förstämning, när det konstaterades att en ko hade insjuknat i TBC. Det visade sig dock att smittan inte spridit sig i besättningen.

Mitt första minne från Nacka Kvarn var två eller tre ljusklädda, söta flickor som lekte nere vid Järlasjön vid den s.k. Looströmska bryggan. De fick tag i mig och bestämde, att jag skulle vara deras barn. Om jag skulle vara pojke eller flicka kan jag inte påminna mig, men det gick bra vilket som, eftersom jag var klädd i kolt och hade axellångt lockigt hår. Hur det var med könsfördelningen mellan flickorna vet jag inte, men sämjan var god, så det var tydligen inget problem. Problem blev det först, när barnets riktiga mor upptäckte sin sons vanskliga belägenhet. Hon hade mycket stor respekt för sjön, så hon avbröt leken och tog hem sin förhoppningsfulle.

Nils Kling (i skärmmössa) med kamrater på berget vid Nacka Kvarn

Det visade sig, att flickorna bodde uppe på Nacka gård och antagligen var en av dem Margit Hermelin, senare gift Geijer och bosatt på gamla kaplansbostaden vid Källtorp. Denna händelse avskräckte inte mitt intresse för sjön. Framförallt var kvarnens utloppsränna ett kärt tillhåll. När kvarnen var igång gick rännan full med vatten och då fick vi ungar inte leka där. Jag säger vi ungar, ty vi var en hel del i olika åldrar. Som jag tidigare har nämnt var min bäste kamrat Harry Lydén. Vi hade det kanske litet annorlunda än de övriga barnen. Vi bodde ju i Nacka endast sommartid. Övriga barn var bofasta i området. Vi var inte med i förvärvsarbetet som de bofasta barnen. Så fort de kunde fick de hjälpa till på Nacka Gård och på herrgården. Jag minns, att de hade arbete med bl.a. ogräsrensning, vilket jag inte avundades dem. Bland de bofasta barnen var mjölnaren Franzéns barn Martin, Maja, Manne och Märta. Av dessa var de två första för gamla för att ha något nöje av att leka med oss småglin. Förutom Harry och jag fanns under några år två pojkar Bengtsson, som var i vår åldersgrupp och stadsbarn.

Jag hade fast anställning som kanininfångare åt Märta Franzén. Hon hade nämligen en kaninbur på bortre änden av planen öster om kvarnvillan. Från den buren var det nästan alltid någon kanin, som grävts sig ut och oftast var det jag, som fångade in den.

Familjen Nilsson, som bodde på nedre botten, i kvarnvillan hade fyra barn, Bengt, Arthur och Aina samt Einar, som ej föddes förrän familjen flyttat upp till den s.k. smedjan i Hästhagen. Bengt, som var några år äldre än jag, fick när han var i 10-årsåldern vara med om höskörden på Nacka Gård. Några av de äldre kom en dag hem med Bengt. Han hade lyckats skära sig på en lie i ena foten. Såret var tydligen ganska ytligt, men långt och blödde ordentligt. Det blev stor uppståndelse bland oss småungar. Men tant Gerda, Bengts mamma, tog det lungt, tvättade av foten, och lade om såret och efter några dagar var Bengt i full fart igen.

Vid kvarndammen i den lilla stugan (rättarbostaden) som ligger alldeles nere vid vattnet, strax söder om gården, bodde familjen Carlqvist. Där fanns sex barn, John, Nisse, Bror, Åke och Anna-Stina samt Anders, som föddes sedan familjen flyttat upp till Hästhagen (Källbacksv. 11). Av dessa var John betydligt äldre än jag och Anna-Stina flera år yngre. Mitt första minne av barnen Carlqvist var att jag fick vara med dem och leka indianer och vita. John delade upp skaran i två grupper, varvid jag hade förmånen att få höra till Johns grupp. Vi var indianer och låg mest med ett öra mot marken för att höra, när de vita närmade sig.

Uppe vid bostäderna, intill Dammtorpssjön i den f.d. övre kvarnen, fanns det också barn, varav jag endast kan påminna mig Evald Andersson. Uppe på herrgården i Hästhagen fanns så familjen Bergqvist med sönerna Edvin, Sven och Gunnar samt Birger och Bengt, som var yngre än vi och under den första tiden inte var med oss något äldre. Dessutom fanns på herrgården barnen Maja, Gunnar, Märta och Anna-Stina Neumüller. Av dessa var det mest Gunnar som vi kom i kontakt med på grund av ålder och intressen. Han var mycket intresserad av idrott och fick också många av oss andra att delta i övningarna. På planen vid kvarnvillan utövades, längd- och höjdhopp samt stavhopp. Det senare med en någorlunda rak stam av ett lövträd. Staven var kort, men höjderna måttliga, mellan 1,5–2 meter.

De mindre av oss hade ett ej helt riskfritt nöje. Vi grävde gångar genom sågspånshögen, som samlats under sågen. Risken, att gångarna skulle rasa ihop. var inte obefintlig. Dessutom kom man ofta hem med jordloppor i kläderna. Tidigare nämnde jag, att vi, som var endast sommarbarn i Nacka kanske var lite annorlunda än övriga ungar. Men när ungarna från "stan" gick förbi på vägen till badet i Källtorpssjön var vi absolut assimilerade i den bofasta gruppen och hjälpte till att kasta glåpord efter stadsglina. Dessa utfall besvarades omedelbart av ungdomarna från staden. En del av dessa tältade och hade ofta sina tält inkvarterade hos Nilssons på nedre botten.

Av händelser, som jag minns speciellt, var det ett par, som var verkligt tragiska. En dag kom fjärdingsmannen med en hästskjuts för att hämta en kvinna som hade dränkt sig i Järlasjön. Hon hade flutit upp invid Looströmska bryggan och dragits upp på stranden bredvid. En del äldre personer stod en bit ifrån och såg på, men några av oss barn kunde inte låta bli att gå fram och titta på tanten. Hon var på intet sätt skrämmande och vi var något förvånade, när vi blev bortvisade. En större tragedi var det, när fyra unga pojkar under lek i några båtar i Sicklasjön föll i vattnet och drunknade. Vid begravningen ställde en stor del av Nackas befolkning upp i kyrkan. Jag var ej med, men jag minns, att min mor kom hem med rödgråtna ögon.

En tragikomisk händelse inträffade, när fyra män på väg till Källtorpsbadet med lastbil råkade ut för motorstopp i Hästhagsbacken. Bilen började rulla baklänges och stötte ner avbärarstocken på backens norrsida. Passagerarna hann, hoppa av och bilen stannade hängande på kardankåpan med vänster bakhjul utanför stupet. Föraren var redlöst berusad på grund av passagerernas generositet med brännvinsflaskan, som ofta på den tiden hörde till bilutflykten. Han märkte inte, att det var 2–3 meter till marken på bilens vänstra sida utan steg rätt ut i tomma luften och hamnade i en rishög. Där somnade han och vaknade inte trots att det började regna. Neumüllers stora Sankt Bernhardshund Dolly upptäckte honom och började slicka ren honom i ansiktet och klarade av väckningen. Som väl är har uppfattningen om det lämpliga förhållandet mellan alkohol och trafik svängt totalt.

Av äldre personer, som jag minns var en fabror Lundgren, som var fördräng på gården. Mellan Nacka station och Nacka Kvarn är det drygt 2 km. Det var ju ganska långt för en liten kille att gå. I allmänhet var det en hel del att bära, då närmaste livsmedelsaffär låg vid Värmdövägen mitt för stationen. Promenaderna till affären, Perssons Livsmedel, blev ganska många och jag minns att min mor och jag brukade sätta oss att vila på en speciell, stor stubbe strax före Nackanäs. Hade man då tur kom farbror Lundgren körande och vi fick skjuts till Nacka Kvarn. Det var något av ett äventyr. Jag fick i allmänhet sitta bredvid farbror Lundgren på kuskbocken. Den var ganska hal och så hög, att jag inte nådde ner till fotbrädan. Vägen var ojämn och man var tvungen att hålla i sig ordentligt för att inte ramla av.

Det fanns ett annat sätt att ramla av och det var under ridning på gårdens hästar. Det var stora bredryggade vagnshästar, varför benen stod rätt ut åt sidorna, om ryttaren var av normallängd för en 5–7-åring. Vid ett tillfälle antagligen en lördagseftermiddag skulle hästarna ut på bete. Jag tror det var sex stycken. Farbror Lundgren lyfte upp Harry på en av hästarna och gav den en klatsch. Hästen startade med ett ryck och satte av i galopp. Harry hängde i manen och jag sprang ner till hans mor. Andtruten berättade jag för henne, vad som hänt. Tant Anna tog det lugnt och sa: "Hästen stannar snart för att beta och trivs inte Harry på hästryggen då, så kliver han nog av. Jag hoppas, att Harry själv beskriver den våghalsiga färden.

Det finns många roliga minnen från tiden 1915–1922, under vilken mina föräldrar hyrde i kvarnvillan vid Nacka Kvarn. En årligen återkommande festlighet var naturligtvis midsommarfirandet. Jag minns ett år under krigstiden 1914–1919 när farbröderna, som vi barn kallade alla män från 25–30 år och uppåt i åldrarna, hade hämtat majstången. Hämtningen av stången, som låg bakom kvarnen, grävningen av hål för stången samt resningen var farbröderna ansvariga för. Blomplockningen, lövhämtningen och klädningen var tanternas och barnens bestyr, möjligen med hjälp av farbror Lundgren för framkörning av lövet.

Ett år, när farbröderna hade burit fram stången till planen vid kvarnvillan, bar någon fram spadar och ett spett och skulle börja gräva, då sa en av de övriga: "Nu tycker jag, att vi arbetat så hårt, att vi låter hunden gräva, medan vi går in till mej och dricker en. kaffehalva". Så tog han fram ett köttben, lät sin hund, en tax, lukta på det samt slog ett så djupt hål han kunde med spettet, varefter han släppte ned benet i hålet. Därefter gick farbröderna och var borta ungefär en halv timme. När de kom tillbaka syntes bara svansen på taxen. Taxen och benet lyftes upp och hålet rensades och var klart för stångresning.

Musiken till dansen bestod oftast av Anders och Lotta Håkansson, som spelade respektive fiol och gitarr samt min far, som spelade gitarr och munspel samtidigt. Om jag inte minns fel var farbror Carlquist också med och spelade fiol.

Bland andra minnen är, hur det gick till, när jag lärde mig cykla. En snäll farbror, som såg, hur jag försökte balansera min fars cykel genom att stå på ena pedalen och sparka mig fram, ingrep. Cykeln hade så hög ram, att jag inte nådde över den. Att åka med ett ben under övre ramröret hade jag inte kommit underfund med. Den snälle farbrodern lånade mig sin cykel samt hjälpte mig upp. Han höll i pakethållaren en bra stund, men tyckte att det gick så bra, att han kunde släppa taget. Jag for ensam ut på en vinglig färd, som slutade i potatislandet. Tyvärr visade det sig vara för tidigt att ta upp potatisen. Men långt innan potatisen var färdig kunde jag cykla. Till den efterföljande sommaren fick jag en egen cykel. Vad jag då önskade mest av allt var en likadan ringklocka, som Harald Håkansson hade på sin cykel. Den var monterad på en arm, som med ett snöre drogs mot framhjulet, så, att klockan snurrade och förde ett präktigt oljud. Men mina föräldrar tyckte tydligen., att det räckte med en oljudsklocka vid kvarnen, så jag fick nöja mig med den vanliga modellen.

Så kunde det gå till att lära sig cykla, att simma var en annan aktivitet, som flera av oss tränade på. De större pojkarna kunde simma och briljerade med sin färdighet för oss mindre. Detta försiggick i badhuset i bortre änden av planen. Badhuset var av den då vanliga typen med en omklädningsavdelning. Utanför denna var bassängen som kunde höjas eller sänkas efter önskan samt ett insynsskydd omkring bassängen med en dörr, så att det gick att komma ut på djupt vatten. En dag var Bengt och Artur Nilsson med i badhuset. Artur var omkring 7–8 år och hade inte visat några framsteg i simkonsten. Bengt däremot, som var 2–3 år äldre kunde simma och hoppade genom dörren ut i sjön. Då sa Artur: "Kan Bengt så kan jag" och så hoppade han också ut genom dörren. Hur han simmade kommer jag inte ihåg, men efter mycket frustande kom han iland bredvid badhuset.

När mina föräldrar gick ut för att plocka bär och fiska, var jag tvungen att följa med. Min mor var ängslig, att jag skulle ramla i sjön under mina seglingar i ån med barkbåtar, när jag var ensam. Jag var inte särskilt intresserad av fars fiske, men jag valde ändå hans sällskap. Av två onda ting väljer man det minst onda eftersom jag inte tyckte om att plocka bär. I fars sällskap hade jag också tillfälle att kreta barkbåtar. Dessa fick helst inte provseglas under det min far fiskade. Det var risk, att jag skulle skrämma fisken. Behållningen för min del var, att jag hade ett antal barkbåtar med hem till kvarnvillan.

På tal om att kreta barkbåtar så behövs det först kraftig furubark och så en kniv. Det första fanns det gott om uppe i skogen. Knivar var det mindre gott om. Min far var av den uppfattningen, att grabbar skulle läras att använda verktyg och då också kniv på rätt sätt. Min första kniv fick jag när jag var två år, till alla tanters förskräckelse. Den kniven fick jag bara använda under fars direkta uppsikt. När jag blev så pass kunnig, att det syntes vad bark- eller träbiten föreställde, fick jag använda kniven utan strängare uppsikt. Det var dock absolut förbjudet att förflytta sig med kniven bar. Den skulle sättas tillbaka i slidan.

Under en sommar spelades filmen "Gunnar Hedes saga" in uppe vid kvarndammen. Det var demonregisören Mauritz Stiller som skötte inspelningarna. Filmningen utfördes på dammens östra sida och utrustningen var upplagd bakom de stora sprickblocken. För att få över folk och utrustning från vägen till inspelningsplatsen användes en liten repdragen färja.

En dag stod Stiller på vägen vid "Färjeläget" och var förargad (vilket ej var så ovanligt) och sysslade, med något, jag vet ej vad. Plötsligt skrek han: "Finns det ingen här som har en kniv?" Det fanns det tydligen inte. Då var det en liten kille, som klev fram och lånade ut en kniv. "Har du kniv!" sa Stiller förvånad. Gissa om lillkillen var mallig.

Vid ett slags fiske fick jag inte följa med. Det var vinterfiske. En lördagskväll for min far och tre av hans arbetskamrater, med sista tåget, ut till Nacka station och låg över natten i vår lägenhet i kvarnvillan för att komma ut tidigt och fiska på söndagsmorgonen. Eftersom det var kallt både ute och i lägenheten hade de tagit på sig ordentligt av gamla kläder och såg inte nämnvärt förtroendeingivande ut. Under natten förövades ett inbrott i Saltsjö-Duvnäs. I måndagens tidning stod det att läsa, att det med sista Saltsjöbadståget på lördagskvällen medföljde fyra stycken skumma individer, vilka steg av vid Nacka station.

En annan gång hade min far varit ensam ute på samma sätt övernattat i kvarnvillan. Han kom hem och berättade en spökhistoria.
   Vi hade vår lägenhet två trappor upp. Mitt i natten väcktes far av att någon gick ifrån vår hall och utför trappan. Det fanns ingen vägg med dörr till trappan endast ett träräcke med en grind. Far gick ut i hallen. Grinden var stängd och ingen syntes i trappan. Han gick in igen och kröp ner i sängen. Efter en stund upprepades samma sak. Någon gick utför trappan, utan att någon kommit upp. Far gick upp igen och synade hallen och trappan. Han kröp till sängs igen, somnade och vaknade på morgonen av väckarklockan. När han sedan gick ut var det så ljust, att han såg vad som hänt. Vi hade en säck med potatis i hallen. I den hade råttorna gjort ett hål och genom detta hade de tagit potatis och rullat den utför trappan.

Förutom fisk fångade min far kräftor. Det fanns otroligt med stora fina kräftor i Järlasjön. Min far knöt själv håvar, men kom även att försöka burar av vidjor. Dessa fordrade inte samma passning som håvarna och åstadkom en högst ökad fångst. Vi hade en stor sump i kvarnrännans utlopp. Denna sump var många gånger alldeles full. Kräftor äts under denna tid nära nog dagligen och ansågs inte vara den läckerhet, de betraktas som i dag.

På eftersommaren gick Harry och jag, när vi hade lyckats få en mindre slant, upp till Herrgården i Hästhagen. Där fick vi en stor påse Hampusäpplen för fem öre. Jag kan än i dag känna smaken på äpplena. Vart tog Hampusträden vägen? Vi fick inte själva plocka från träden. Det gjorde trädgårdsmästaren eller farbror Bergqvist. Under tiden gick ofta direktör Neumüller omkring och såg till att vi inte gjorde något ofog. Jag kan än i dag se honom framför mig klädd i rökrock och en röd fez. När Harry och jag fått våra äpplen gick vi ofta ned och satte oss på Hästhagsberget och åt. Jag kan inte minnas, att det blev några över. Hur klarade sig magen?

Direktör Neumüller minns jag från något av de första åren i Nacka, när han tillsammans med folk från Herrgården planterade tallplantor på sluttningen på södra sidan av den blivande Hästhagsvägen. Jag kommer också ihåg, att vi ungar stod vid sidan av vägen, när direktör Neumüller kom i sin vagn dragen av två fina hästar. Då skulle vi pojkar lyfta på mössorna och bocka. Flickorna neg och farbror Bergqvist, som körde, saluterade med piskan.

1919 revs sågen, som var inbyggd i den tidigare nedre kvarnen, och flyttades upp till Söderby sjö, där den brann 1921. Rester av fundamenten står kvar vid sjön nedanför de resterande byggnaderna av Hammarbystugan.

Slutet av 1910-talet och långt in på 1920-talet var i många hem en sorgens tid. På grund av undernäring under och efter första världskriget dog många unga människor i TBC och den s.k. spanska sjukan. Under de första åren vi bodde vid Nacka kvarn lämnades jag aldrig ensam när mina föräldrar ej var hemma. Jag hade då två äldre kvinnliga kusiner som bodde ett par år vardera hos som övervakare. Dessa flickor liksom min syster dog i mitten av 1920-talet i TBC. Samma var förhållandet med mjölnare Franzéns bägge flickor. Själv klarade jag mig från TBC. Jag råkade däremot ut för en underlig historia. Det påstods, att myggorna var ovanligt giftiga ett år och nog såg det ut så på mig. Jag fick stora varig sår efter myggbett på benen. Min far skickade efter mjuka näbbskor och benlindor från sin hemby i Västerbotten. Det klarade inte myggorna av, men den stor nackdelen var att jag inte fick bada, men jag fick följa med de övriga grabbarna in i badhuset. Jag brukade klättra upp på planket runt bassängen. En gång ramlade jag ner ifrån min åskådarplats och rätt i bassängen. Minnet av de gulgröna stråken av alger, när jag sjönk ner genom vattnet, finna kvar än. Dessutom minns jag att min mor inte var glad, när jag kom upp med blöta näbbskor och benlindor. Efter den händelsen fick jag hålla mig utanför badhuset.

Som jag tidigare talat om, flyttade vår familj 1923 till Enskededalen efter det min syster hade dött. Vad som under tiden fram till 1928 hände i området Nacka Kvarn/Hästhagen har jag inte själv upplevt, men fått mig berättat av Harry, vars föräldrar hyrde den lilla stugan på planen vid kvarnvlllan. Jag antar, att han kommer att berätta detta.

1926 var herrgården Hästhagens mark, ända in på trädgården och ekonomibyggnaderna, styckad till villa- eller fritidstomter. Ett mindre antal tomter var sålda och några villor och sommarstugor var uppförda eller under byggnad. Mina föräldrar hyrde 1927 en liten stuga på ett rum utan kök av en kommunalarbetare, som hette Svensson, vanligen kallad väg-Sven (Hästhagsvägen 7). Den låg på en tomt vid nuvarande Hästhagsvägen med Herrgårdens stall och ladugård som närmaste granne i norr. Väg-Sven hade hunnit få färdig en tvåfamiljsvilla på tomten och hade fått den lilla stugan ledig för uthyrning.

1928 köpte mina föräldrar en tomt i hörnan av nuvarande Hästhagsvägen – Källbacksvägen. Så var vi åter hemma i Nacka. En ritning på en sommarstuga, med ett rum och kök samt veranda och ett mindre rum på vinden, blev familjerådet eniga om. Det var vår drömstuga. Jag fick i uppdrag att utföra ritningen. Den lämnades in till Hästhagens egen byggnadsnämnd och den blev godkänd. Det var den första ritning jag fått godkänd. Min far gick in i Hästhagens Villaägarförening och fick medlemsnummer 27.

Arbeten för gjutning av grund vidtogs omedelbart. Formbygget gjorde min far med mig som hantlangare. För gjutningen var vi tvungna att be grannarna om hjälp. Grunden var inte så liten. Stugan skulle stå längs med lutningen på tomten, så grunden blev cirka fyra meter hög i norrändan. Allt material, grus, cement och en del sparsten måste bäras upp. Hjälp fick vi och backen kryllade av granngubbar, som bar, som blandade och som fyllde på i formen. Min mor hade mer än fullt upp att göra med utspisning av hungriga och törstiga. Efter gjutningen hade min mor och jag ett mindre roligt arbete. Vi fick rensa formvirket, medan min far började bygga. Så småningom fick också jag övergå till byggnationen. På senhösten hade vi klart så långt, att vi kunde börja måla. Då övertog min mor kommandot för målning inomhus.

1930 på våren var stugan klar och den lilla planering som var nödvändig utfördes under sommaren. Under denna sommar fick jag min första hatt. Om det var som ett bevis att jag skött mig som hantlangare under byggnationen, det vet jag inte. Däremot hörde jag en äldre grannfru förfasa sig över ungdomens förfall.

Under sommaren 1930 arbetade jag som praktikant på Stockholms Elverk Maskinverkstaden. Björknäsbussarnas Trafikbolag hade öppnat en busslinje nummer 3 från Borgmästargatan till Nackanäs. Längre gick inte bussen, då den gamla bron inte bar bussarna. Det var dock betydligt bekvämare än vad vi hade haft under tiden vi bodde vid Nacka Kvarn. Då åkte vi med Saltsjöbadståget från Stadsgården till Nacka station. Även om gångvägen nu blivit kortare, så saknade jag fågellivet efter vägen mellan Plania och Nacka station. På båda sidor om den vägen var det sankmark. På kvällarna just i skymningen hördes kornknarrens underliga knarrande läte och ofta kunde man få se kärrsnäppor promenerande i det grunda vattnet, letande efter mat. Även den kvarvarande gångvägen mellan Nackanäs och Hästhagen var fylld av naturupplevelser. Vad det gällde fåglar var det förutom de vanligaste småfåglarna även en hel del sjöfågel som änder, svanar och doppingar samt flera arter måsfåglar som t.ex. silvertärnor och skrattmåsar. Dessa kunde man få se uppradade på Kvarnens taknock. De väntade på att löjorna skulle gå upp i ån för att leka.

Morgnarna minns jag som soliga och härliga med fågelsång och blomdoft. Regnade det aldrig sommaren 1930? Det var inte bara på morgnar och eftermiddagar jag var nere vid Nackanäs. Lördagskvällarna var vikta för besök i parken på Nackanäs Värdshus. Där satt Harry och jag samt ofta någon av våra vänner t.ex. Hilding Asker och drack te med rostat bröd, s.k. tekomplé, som kostade 1:50. Det fanns då en dansbana i parken. Musiken framfördes av tre äldre kafémusiker (piano, fiol och cello). Det var inte precis den musik vi föredrog, men det gick att dansa efter den.

Under denna tid var Erik "Kvar i sängen" Sandström ofta nere på Nackanäs. Han hade varit utomlands och hade med sig hem en hel del moderna grammofonskivor, som vi tyckte bättre om. Han spelade dem på värdshusets grammofonanläggning. Jag hade vid den tidpunkten inte försökt mig på att dansa, men en modig flicka drog helt enkelt upp mig på dansgolvet, stackars flicka. Jag hade aldrig tidigare haft så svårt att flytta fötterna. Dock – till slut kom jag runt dansbanan, och roligt var det.

Somrarna 1931 och 1932 arbetade jag också på Stockholms Elverk. Sommarmånaderna maj t.o.m. augusti bodde vi hela tiden i Hästhagen. Programmet för Harry och mig var detsamma som tidigare med dans på Nackanas på lördagarna. En lördag, när dansen var slut och Harry och jag var på väg hem startade en stor öppen amerikansk bil och körde mot Nacka station. Bilen var stor, men den var också fullastad. Det var minst sex äldre personer och två söta flickor en ljus och en mörk i bilen, om man nu kan säga att de senare satt i bilen. De satt nämligen i den nedfällda sufletten. "Vad är det där för zigenare" frågade jag Harry. Det skulle jag inte ha gjort. Under 1933 var jag på en längre studieresa i Europa och efter den väntade militärt tjänstgöringen i Östersund. Under en veckas permission i augusti lärde jag känna den "ljusa flickan i sufletten", hennes namn var Maj, och på midsommaren 1936 förlovade vi oss.

Den tomt, som låg efter Källtorpsvägen väster om mina föräldrars, var osåld. Det var inte underligt, den var smal och brant. Min far var mycket ivrig, att jag skulle köpa den, för då fanns det möjlighet att ordna en uppfartsväg till den tomt, som vi redan ägde. Det var ett bra förslag och så blev det. Jag hann knappast komma hem med papperen på tomten, förrän min far satte spaden i jorden.

I slutet av 1936 dog min mor Augusta. Vid arvsskiftet fick jag mina föräldrars tomt, varefter jag slog samman de båda tomterna till en. Maj och jag planerade att bygga en villa för permanentboende. Jag hade flera förslag, men det var svårt att få rum på tomten tack vare att den var så brant och hade endast få avsatser där det gick att sätta upp ett hus. Min far och jag satte igång att spränga ut för den övre vägen upp till garaget samt planen för detta. De bortsprängda bergmassorna räckte inte till den nödvändiga uppfyllningen av uppfartsvägen utan vi var tvugna att köpa fyllnadsmassor.

Det var ett arbete på lång sikt. Vi hade bara lediga stunder att arbeta på. En episod från den tiden kommer jag ihåg. Vi hade en del sönderskjutet fördämningsvirke samt grenar och ris från fällda träd. En dag, när det hade regnat mer än normalt, försökte min far få eld på skräpet. Då kom det en personbil uppför backen och en mansperson steg ur bilen. Han gick fram till min far och presenterade sig som landsfiskalen N.N. Min far nämnde sitt namn och landsfiskalen frågade om det var han som eldade, varpå min far svarade: "Nej det är det inte, för det tar sig inte" (Antagligen var det någon orolig granne som ringt polisen).

Så kom 1939 och vi fick ingen bensin till kompressorn. Jag fick tag i en gammal bergsprängare, som fullföljde plansprängningen för husgrunden. Han behövde inte borra några djupa hål, varför det gick bra med handborrning.

Den 5 december 1939 fick jag mobliseringsorder, jag skulle snarast infinna mig på I 21 i Sollefteå. Det blev ett hastigt orosfyllt avsked med tårar och funderingar, vart? krig? eller skulle vi klara oss? Fyra dagar efter ankomsten till Sollefteå bar det av norrut. Var skulle tåget stanna? För vårt förband blev det i Karungi. I slutet av januari fick jag meddelande, att jag tills vidare hade uppskov och skulle omedelbart infinna mig på min arbetsplats. Firman, jag var anställd i, hade fått en kontinuerligt löpande order på detaljer till granater.

Väl hemkommen fick jag order av firman att åka upp till lappmarken för att vara med om borrningar med en ny maskin, som jag varit med om att konstruera. Min fästmö ville absolut följa med, men det var uteslutet på den tiden, eftersom vi inte varit gifta. Bröllopet gick att ordna på 15 dagar. Det måste lysa tre söndagar på den tiden. Sedan bar det av norrut igen. Det blev en kall smekmånad, men vad gjorde det.

Efter hemkomsten gällde det att få fart på bygget igen. Det var ett ständigt jagande för att få fram byggnadsmaterial, tegel, lättbetong, cement och snickerier. Min arbetsplats låg i Bromma på gränsen till Sundbyberg. Snabbaste kommunikationsmedlet var cykel. Det blev två gånger 17 kilometer per dag. Hamnarna var avstängda, så färden var tvungen att gå upp över söder, ty genom Stadsgården kom man inte fram.

1943 kom en ny inkallelseorder. Tydligen tyckte militärmyndlgheterna, att jag fått gå hemma alldeles för länge, så under detta år "hann jag med två militärtjänstgöringar. Dessa följdes av ytterligare en 1944. Under hela denna tid tjänstgjorde min hustru som bas på bygget och det gjorde hon med den äran.

Så kom 1945 och freden. Då stod villan så färdig att vi kunde flytta in i slutet av maj. Underbart!

Den följande tiden fram till 1962 var jag mycket ute och reste för mitt arbete. Det minskade mina möjligheter att arbeta med tomt och villa och delta i villaägareföreningens problem. Hörde från min hustru och grannar vad som sig i "Hagen" tilldragit sig, från besök av lodjur och, ej så långt från vårt samhälle, "Tyresöbjörnen" till betydligt mer närliggande händelser som t.ex. beslut om vatten och avlopp för Hästhagen. I det fallet var det nära, att jag använt mig av en av de gamla hedersmännens i föreningen ordspråk: "Det kan ju vara sant, fast inte jag tror det". – Det var i alla fall sant.

I dag kan man nästan säga, att vi bor i ett idealsamhälle, där de allra flesta innevånarna stortrivs. Vi bor i en lantlig idyll 15 minuters bussresa från storstadens centrum. Många av dem, som i generationen efter oss, vuxit upp i Hästhagen och av olika skäl har varit tvugna att flytta härifrån, deklarer att de längtar tillbaka. Många unga har även övertagit sina föräldrars villor.

Det är tidens gång, att generationerna avlöser varandra. Vi ha haft förmånen att få vara med tidigt i samhällets historia. Före oss var dock de verkliga pionjärerna, de som till största delen var handens arbetare. De hade liten eller ingen erfarenhet av samhällsbyggnad men de lärde sig och växte med uppgifterna. Jag beundrar dem mycket. Vi kommer att, som vi tycker, lämna över ett välordnat och underbart samhälle till nästa generation och hoppas att de få samma glädje av Hästhagen, som vi har.