Hästhagen

Hästhagen är en liten by i Nacka, alldeles sydöst om Stockholm. Belägen alldeles intill den bergsklack, "Nacken", som gett staden Nacka dess namn, och alldeles vid det vattendrag, Nacka Ström, som gett stadsvapnet dess vattenhjul.

Hästhagen var ursprungligen ett torp under Nacka Gård, och kallades långt tillbaka för Lerboda. I en förteckning över Nacka Bruks ägor, upprättad 1722, avsedd att utgöra grund för 1723 års skattläggning, förekommer både Lerboda och en hästhage som möjligen kan vara det nuvarande namnets ursprung. I förteckningen upptas bl a:

1. En åker mot Järlasjön, öster om ån, av vilken Pastorn brukar ett stycke.
2. Två ängar, den ena kallad Lerbodaängen, den andra Lilla Nacka, vilka ger Bruket drygt tjugo lass hö per år.
3. En trädgård med några odugliga körsbärsträd och några små åkerstycken.
4. Där bredvid en hästhage, på vilken det förr skall ha stått ett hemman kallat Lerboda.
5. Två ruddammar, ett stycke från nämnda trädgård, den ena c:a 18 famnar (32m) lång med gärdsgård omkring, den andra c:a 40 famnar (71m) lång omgiven av rött brädplank.

Nacka Gård har under flera hundra år legat vid den å, Nacka Ström, genom vilken Älta-, Källtorp-, Dammtorps- och Söderbysjöarna tömmer sitt vatten i Järlasjön. Ursprungligen låg traktens huvudfastighet vid Söderby, där Björkhagens Golfklubb idag har sin niohålsbana. Söderby var en skattebefriad gård, ett s.k. säteri och bör alltså ha bebotts av en adelsman – man vet dock inte vem. Med tiden, i takt med industrialismens framväxt, kom dock centrum att förflyttas från Söderby till Nacka Ström, där den tidens viktigaste energikälla fanns – strömmens rinnade vatten. Söderby föll tillbaka och blev så småningom bara ett dagsverkestorp under Nacka Gård.

Vattenkraften i strömmen var utan tvivel Nackas främsta ekonomiska tillgång. Den odlade arealen upptog inte några större ytor, men plats vid strömmen kunde utarrenderas till hugade spekulanter och ge kontanta medel i kassan.

På Järlasjön utanför Hästhagen passerade också den gamla vinterleden från skärgården in till Vintertullen på söder i Stockholm. Järlasjön och Långsjön (Sicklasjön) hängde på den tiden, före Danvikstullskanalens anläggande 1910–1929, ihop med Hammarby Sjö och utgjorde ett sammanhängande vattensystem från Kolbotten, vid Duvnäs Station, in till Söder i Stockholm. Leden passerade mycket lämpligt det värdshus som under flera hundra år funnits, än på ena än på andra, sidan av det smala sundet vid Nackanäs. De hemvändande fiskarna och bönderna behövde således inte besväras av alltför tyngande börsar på sin återfärd från staden.

Mycken verksamhet har under årens lopp haft sin plats utmed Nacka Ström och de tidigaste anläggningarna startade redan under 1500-talet. Här har funnits hammarsmedja, krutkvarnar, mjölkvarnar, klädesvalkar, sågar, pappersbruk och jästfabrik, alla verksamheter som kunnat drivas med vattenhjul. Under hundra år, från 1625 till 1724, fanns vid strömmen ett mässingsbruk som tillverkade smärre föremål som spännen, knappar, tråd o. dyl.

Om detta finns en del dokumenterat, eftersom bruket gick i konkurs och konkursboet förvaltades av Riksens Ständers Bank. I bankstämmoprotokollen kan man läsa punkter som rörde brukets löpande skötsel. Som mest fanns sex stycken vattenhjul samtidigt igång utmed strömmen, men vattenflödet var också större på den tiden.

Även tillverkning av keramikknappar har förekommit vid strömmen och än i dag kan man se sår i den kringliggande terrängen, där man brutit den lera som utgjorde basmaterialet i tillverkningen. Även ruddammarna tycks ha fått släppa till lera till denna verksamhet. De har stundom kallats Stora och Lilla Knapphålet och ligger på var sin sida om den 1934 anlagda Ältavägen, ungefär mitt emellan Gamla Kyrkogården och Hellasgården vid den lilla öppna plats där tidigare det lilla huset Trädgårdsstugan låg.

Den uppmärksamme har givetvis noterat den kyrkogård som ligger starx söder om Nacka Gård. Jodå, det har funnits en kyrka. där också. Den låg på en grusås som fanns på den plats där bussen idag har sin vändplats.

Huvudfastighet för denna tidiga "industriort" var, som tidigare nämnts, Nacka Gård som 1/11 1888 förvärvades av den invandrade tyske sockerbruksingenjören, sedemera bryggaren, Friedrich Rudolph Neumüller (1824–1892), för den, även på den tiden, facila summan av 80.000:–.

Neumüller hade lyckats mycket väl med sin ölförsäljning och med tiden blivit tämligen förmögen. Redan tidigare hade han köpt in Klisätra och Skarpnäcks gårdar.

Den 8 november 1902 förvärvade hans son, Otto Emil Neumüller (1860–1925), fastigheten Hästhagen, som sorterade under Nacka Gård, av det nystartade familjebolaget AB Nacka–Skarpnäck. På Hästhagen lät han uppföra det corps de logi som vi i dag känner som Erstagården. – En liten nätt familjevilla!

I övrigt fanns det inte många hus i Hästhagen vid den här tiden. Husen på Hästhagsvägen 11 och 23 byggdes dock samtidigt med huvudbyggnaden och nyttjades som trädgårdsmästarbostad respektive förråd. Dessutom fanns vid själva huvudbyggnaden ett magnifikt stall och fyra stora växthus.

Neumüllers bebodde sin villa i Hästhagen ett antal år under seklets första hälft. Sitt kapital hade man huvudsakligen placerat i tyska papper. Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag. Under den superinflation som följde under och efter första världskriget, förlorade familjen en stor del av sin förmögenhet. För att skaffa nytt kapital styckade de upp sin mark, fastigheten Hästhagen, till villatomter och sålde dem till egnahemsbyggare och det första självbyggda huset stod färdigt 1926. Ytterligare en stor del av familjens kvarstående förmögenhet försvann i Allmänna Sparbankens konkurs efter Kreugerkraschen 1933.

Familjen Neumüller sålde 1935 sin resterande egendom i Hästhagen till Ersta Diakonissanstalt som inrättade den till ett epileptikerhem för kvinnor. En liten del av marken kvarstod dock hos en av sönerna och såldes under 60-talet till ett byggföretag som uppförde 6 st villor på den.

Egnahemsbyggarna i Hästhagen var ett segt släkte. De byggde husen på sin fritid, som inte var så rikhaltig då som nu, och utan elektricitet och de maskinella hjälpmedel vi vant oss att använda i dag. Allt gjordes för hand.

De flesta byggarna var just byggnadsarbetare med olika specialiteter som murare, timmermän, snickare, bergsprängare, plåtslagare, rörmokare mm och man bistod också varandra med sina respektive yrkeskunskaper. Detta skapade en stark sammanhållning mellan nybyggarna och man hade också många trevliga gemensamma fester med t ex "dans på brukslaven". Sammanhållningen kom också väl till pass under de svåra depressionsåren på 30-talet, då många var arbetslösa och hade det svårt ekonomiskt.

I seklets början låg Hästhagen ganska långt ifrån Stockholm och närmaste angöringspunkt för kollektivtrafik var Nacka Station där Saltsjöbanan, då som nu, hade hållplats – onekligen litet längre att gå än från Nacka Kvarn. Det var med andra ord inte så lätt att ta sig in till staden för att roa sig. Sålunda byggde man sin egen dansbana. Den första låg där lekplatsen ligger i dag – mitt i samhället. Senare flyttades ned till Järlasjön, på den lilla öppna platsen alldeles efter kurvan på vägen till nuvarande Strandparken. Dansmusiken stod man själv för. Det fanns folk som trakterade dragspel, fiol och trummor bland inbyggarna och räckte inte repertoaren till för hela kvällen, fick man ta om från början. Huvudsaken var att man hade roligt. Och det hade man. Folk kom från både när och fjärran för att få vara med på dansen.

Tidens tand gick hårt åt dansbanan och de olika stånden och under 50-talets revs resterna av festplatsen. På 60-talet byggdes den väg som leder från den gamla festplatsen ned till Strandparken, som är en utfyllning av strandkanten vid den gamla smedbostaden, nedanför branten mot Smedjevägen. På den plats där bastun med tillhörande brygga ligger idag, låg Neumüllers kombinerade kallbadhus och tvättstuga. Bryggan är faktiskt byggd på de järnbalkar som bar upp själva badhusdelen.

Div blandade Minnesanteckningar:
Otto Emil köper H av familjebolaget 8/11 1902. 1925 dog Otto Emil.
1933 fick Hästhagens villägareförening gåvobrev på samhällets vägar av Neumüllers sterbhus.

Dammtorp brann en februarinatt 1911 pga överhettning i skorstensstocken.
Skarpnäcks Gård såldes 1920 tll Stockholms Stad.
Nacka Gård såldes 1939 till Stockholms Stad. Pris: 35 öre/m2 (715har)

Klockarbostaden:
Erstavik tycks ha upplåtit torpet Snörom som klockarbostad någon gång mellan 1834 och 1840.
Klockare var P. Lindblom under åren 1834-1862.

Personer som bebott torpet Hästhagen:
1792- Anders Bergqwist, vaktmästare, valkare
Madame Carlström
1823 12/1 Carl Peter Strömstedt, Crono Upbörds Commissarie; 20 år à 150 rdr bco
25/4 1831 J. Lindblad
1834 J.D. Liljeqvist
1835–1840 S. Lindblad
1843 C. Sjölund, Chokladfabrikör
2/3 1848 Magnus Wallin
6/12 1849 Johan Erik Westerberg, mjölnare; äv mellan- och nedre kvarnen
22/12 1856–1888 Fredrik Edvard af Trolle, Spannmålshandlare. Gm Sofia Margareta Westerberg
1888 Sambruk med Nacka Gård
1902 Otto Emil Neumüller köper Hästhagen